De flesta politiker som gör karriär tvingas förr eller senare lägga mer energi på strategier, partipiskor och paktbildning än på sitt brinnande engagemang för hjärtefrågor. Detta gäller inte minst i USA där den politiska makten vilar på en enorm underbyggnad av spinndoktorer, lobbyister, smutskastare och skandalvittrande twittrare.
Ett enda snedsteg och hela bygget kan rasa, men om man spelar korten rätt så kan man å andra sidan bäras fram ända till Vita huset.
Mike Morris i filmen Maktens män är mycket medveten om detta. Som guvernör och presidentkandidat väger han sina ord väl, har en oklanderlig framtoning och lyckas med konststycket att framstå som passionerad och beslutsam, utan att för den skull trampa på viktiga väljargrupper.
Internt omger han sig dock med kampanjproffs som är beredda att gå över lik för att vinna röster – nyutexaminerade karriärister som inte ser politik som ett sätt att förändra världen till det bättre, utan som en amerikansk fotbollsmatch med hårda smällar och massor av taktiksnack.
George Clooney regisserar och spelar själv i en film som vibrerar av maktlystnad, svek, hämnd, sex och död. Alla har hållhakar på varandra och när snaran väl börjar dras åt kring den ambitiöse presstalesmannen Stephen Meyers (Ryan Gosling) så uppstår en mycket förtätad stämning som håller filmen ut, trots att det vi egentligen tittar på är kostymgubbar som springer mellan skrivbord och kopiatorer.
Abortfrågan, dödsstraffet och rätten att bära handeldvapen är några av de stora moraliska tvistefrågor som väcker engagemang hos opinionsbildarna, men det är ändå i det vardagspolitiska slitet som det verkliga dramat finns.
Amerikanerna är fenomenala på just detta, att förvandla verklighetens maktspel till stora skådespel. Helheten blir inte sämre av alla starka biroller som finns runt affischnamnen Gosling och Clooney.
Philip Seymour Hoffman är till exempel fantastisk som ärrad och cynisk kampanjledare medan Paul Giamatti kan lägga ännu en utmärkt birollsinsats till sitt cv, som motståndarlägrets koleriske taktiker.
En så här väl genomförd dramatisering av mediestormarna kring Juholt eller Bildt kan vi tyvärr bara drömma om.