Politisk allegori i teaterform
KRÖNIKA. Ett av de starkaste ögonblicken i Återkomst till Haifa, som nyligen hade premiär på Cameriteatern i Tel Aviv, är när Safiya, den biologiska mamman till tjugoårige Dov, för första gången möter Miriam, den kvinna som uppfostrat pojken som sin egen.
Foto: Nina Leijonhufvud
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
"Jag lärde honom att äta, att gå, tala och älska", snyftar adoptivmamman. "När han hade mardrömmar var det mig han ropade på!"
Men detta är inte bara ett drama om vem ett barn egentligen tillhör - den som fött det eller den som uppfostrat det; det är också en politisk allegori över vem som har rätt att bo i Israel - de som levt där i generationer, eller de för vilka landet är den sista tillflykten undan årtusenden av förföljelser.
Safiya och hennes man Said är palestinier som tvingades fly från sitt hem i Haifa när den judiska armén Haganah invaderade i april 1948. I villervallan lämnade de kvar sitt nyfödda barn. Tjugo år senare, när Israel ockuperat Västbanken och det återigen blivit möjligt för de palestinska flyktingarna att resa tillbaka till sina övergivna hem, återvänder de till Haifa för att ta reda på vad som blivit av deras son. I deras hus bor nu en annan flykting, judinnan Miriam som överlevt Förintelsen. Hon har uppfostrat det palestinska parets son och givit honom namnet Dov.
Pjäsen är baserad på en bok av Ghassan Kanafani, ansedd som en av de främsta palestinska författarna. Precis som paret i pjäsen tvingades han och hans föräldrar på flykt när deras hemstad Acco attackerades av de judiska styrkorna i april 1948. De tog sig först till Libanon, men hamnade senare i Syrien, där de levde som flyktingar. Detta var en erfarenhet som befann sig i hjärtat av hela hans litterära produktion, liksom den palestinska befrielsekampen. Kanafani var också politiskt aktiv, och dödades i en bilbomb i Beirut 1972. Den israeliska säkerhetstjänsten Mossad, som misstänkte honom för att ha varit inblandad i en terrorattack mot Lods flygplats samma år, låg bakom dådet.
Återkomst till Haifa är ett av Ghassan Kanafanis mest kända verk. Boken kom ut 1969 men det är först nu, efter nästan fyrtio år, som den sätts upp på en israelisk teater. Fördrivningen av palestinierna är ett tabubelagt ämne i Israel. Det är ingenting man talar om, ingenting man undervisar om i skolorna. Därför är de flesta israeler ovetande om att över 700 000 palestinier drevs på flykt och mer än fyra hundra byar förstördes när deras stat bildades.
Men att en av Israels främsta teatrar nu väljer att sätta upp en pjäs om "Nakban", som palestinierna kallar flyktingkatastrofen, och att Tel Aviv-borna faktiskt kommer för att se den, är kanske ett tecken på att något håller på att förändras. Men ämnet är ändå så kontroversiellt att pjäsen möttes av demonstrationer redan under repetitionerna. De som protesterar har förstås aldrig sett pjäsen, för i så fall hade de insett att den behandlar båda folkens lidande med sympati och inlevelse. Den judiska kvinnan Miriam har själv förlorat ett barn i Förintelsen.
"Ni borde tacka oss", säger hon till de palestinska besökarna. "Vi tog hand om ert hus och uppfostrade ert barn. Allt vi lämnade kvar i Europa har förstörts, och våra barn dödades."
Regissören Sinai Peter har sagt att det han framför allt hoppas uppnå är att de båda folken skall börja lyssna på den andra sidans berättelser, och se dess lidande, vilket är ett första steg mot försoning, och förlåtelse.