Det är omöjligt att inte fångas av tv-serier som handlar om politiska maktspel. Inte minst på grund av smartheten i mediestrategernas drag – ni vet de där som i sista stund lyckas vända katastrofer till framgångar. Men kanske bör vi vara oroade över att fiktionen allt mer smittar av sig på verkligheten. Den politiska mediesfären sväller för varje år. Det ser onekligen ut som om politiken kommer äta upp allt. Den är vår nya underhållning, den tar över innehållet i sociala medier och den står för en stor del av de virala internetdelningarna.
Ledarskribenter och politiska opinionsbildare betraktas inte längre som stiffa nördar, utan som hippa – på ungefär samma sätt som nöjesskribenterna var förr. Vilket är rimligt eftersom dagens Hultsfred heter Almedalen. Hit skickades över 700 journalister, varav 100 från Sveriges Radio. Mediemässigt uppstår då något slags masspsykos, där koncepterna tappas för vad som är betydelsefullt och inte. Saker bevakas för att de händer – även om de egentligen inte ”händer”, eftersom de inte hade hänt om inte medierna varit där.
Det är i en sådan värld som Svt avbryter fotbolls-vm för att en kristdemokrat håller tal. På köpet förändras så klart inte bara journalistiken, utan också de politiska mediestrategernas självbilder. Tv-dramatiken bygger helt och hållet på att dessa personer ska vara übersmarta. Och när journalisterna mer och mer producerar drama som liknar fiktionen, vilket fallet är med de tillrafflade reportagen om politiska ”kriser”, så är det just sådana roller som tilldelas verklighetens yrkesmänniskor. Som glatt hoppar i de kostymer som medierna tagit fram till dem, även om de inte passar.
Som ett resultat får vi folkvalda som inte tillåts prata med journalister (den übersmarta spinndoktorn tar över en ordväxling så fort den blir ”känslig”), vi får ministrar som uppträder sjukt egendomligt (den übersmarta spinndoktorn har gett rådet att upprepa en och samma fras oavsett vad journalisterna frågar) och ytterst märkliga stilideal (den übersmarta spinndoktorn har kommit fram till att porträttbilder bör photoshoppas till döds). Och så vidare.
Det fanns faktiskt en tid när vi brukade skratta åt sådant där. Nu äter politiken upp även skrattet och vi låter politiska analytiker med allvarlig min analysera smarthetsgraden av de mediestrategiska valen och tror att det är en bevakning som är viktig för demokratin.
Jag är inte helt säker på att jag lockas av ännu en säsong av "House of Cards".