Merete Mazzarella: Politik med tårar i ögonen

Sannerligen om jag inte har känt varm sympati för statsminister Reinfeldt som på sistone fått utstå hård kritik för att han varit för osynlig efter terrorattackerna i Norge, för att han inte tillräckligt energiskt lett sorgearbetet och för att han inte reagerat tillräckligt emotionellt. I Sverige har man uppenbarligen nu gått in för att anse att Norge och Sverige inte bara varit ett utan fortfarande är ett – en ståndpunkt man kan föreställa sig att norrmannen trots allt helst undanber sig, hur tacksamma den än kan tänkas vara för solidaritet. Reinfeldt ska inte behöva jämföras med Stoltenberg – lika litet som sin finske kollega (och partikamrat) Jyrki Katajainen som den senaste veckan blivit föremål för samma kritik som Reinfeldt.

Men det verkligt intressanta i sammanhanget är ändå själva det politiska kravet på känslomässighet hos våra statsmän. Det är nytt – nå ja, relativt nytt – och det är också paradoxalt: vad det handlar om är ju nämligen förmågan att kunna visa sig äkta och spontan men att göra det för väljarnas – och därmed ytterst för den egna karriärens - skull.

Därmed blir det ett krav som lekande lätt leder till cynism. När ett parlamentsval stod för dörren i England i fjol passade det konservativa partiets ledare David Cameron på att tala ut om sorgen efter sin gravt funktionshindrade sexårige son Ivans död. ”Det är en tuff förlust och det tar tid att ens börja hämta sig,” förklarade han med tårar i ögonen i en tv-intervju. ”Det är en sorts resa mellan att å ena sidan förstå vad du har förlorat och fortfarande saknar och att å andra sidan vara tacksam för vad du har haft. Det tar lång tid.”

Det var berörande och också kloka ord men i Storbritannien kom de på bred front misstänkliggjorts som ett kampanjtrick. Av samma orsak misstänkliggjordes Camerons hustru Samanthas graviditet som offentliggjordes precis när valkampanjen drog i gång.

”Kungens starka ord om norska tragedin,” stod det häromdagen på Expressens parad. Kungen hade besökt ett stort scoutläger i Skåne och talat om vikten av att bekämpa ondska och att nu ge extra stöd åt de ungdomar som är ”budbärare för fred”. Min första reaktion var att kungen nu var ute för att vinna goodwill efter det senaste årets skandaler, min andra reaktion var att skämmas.

Om vi slutar upp med att kräva att våra ledare till varje pris ska bjuda på sig själva kan vi kanske också slippa beskylla dem för inställsamhet och beräkning.

Till och med ord som fälls i en valkampanj kan kanske tas emot som berörande och kloka – och potentiellt trösterika för andra i samma belägenhet?

Mist ett barn – en dotter som dog som nyfödd - hade förövrigt också Camerons motståndare, mannen om vilken det sägs att hans ansikte passar bäst för radio, Labours Gordon Brown. Också han hade talat ut men förlorar icke desto mindre valet. I vilken utsträckning beror det på att hans ansikte passar bäst för radio?

I dag har vi också krav på hur våra statsmän ska se ut.