Fram till för tre år sedan var Duncan Jones mest känd som David Bowies son (och gick i barndomen under det föga anonyma namnet Zowie Bowie). Men så gjorde han filmen Moon, som hastigt förflyttade honom ur faderns skugga och upp på listan över regissörer att hålla koll på. Moon är en lågbudgetfilm i science fiction-genren om en gruvarbetare (Sam Rockwell) som lever ett solitärt liv på månen innan han får sällskap av sin egen klon.
Det finns klara likheter mellan debuten och Jones nya film, Source code. Både kombinerar kammarspel med epos, personliga upplevelser med storpolitik. Lågbudgetelementet har dock försvunnit, nu när Hollywood har fått upp ögonen för Duncan Jones.
Source code handlar om soldaten Colter Stevens som får ett mycket ovanligt uppdrag. Ett terrordåd har begåtts ombord ett tåg, och för att spåra gärningsmannen måste Stevens genomleva ett av offrens upplevelse av minuterna innan bomben exploderade. Om och om igen skickas han in i läraren Sean Fentress medvetande, för att samla pusselbitar och avslöja terroristen. Samtidigt börjar Stevens undra vad som hänt honom själv, varför han utför sitt uppdrag från en liten kapsel utan fönster.
Filmen lever inte riktigt upp till de förväntningar som Moon skapade. Jones är lite för förälskad i sina nya, dyra leksaker, det blir lite för coolt och polerat. De ständigt återkommande attentatsbilderna känns också lite magstarka, med tanke på de senaste årets verkliga attentat, och dem som har drabbats.
Det som gör filmen sevärd är ett tankeväckande tema, som den också delar med Moon: Vad är en människa? När kan det enskilda människovärdet avfärdas till förmån för det allmännas bästa? I Source code är svaret glädjande onyanserat: Aldrig.