Poetiska tankar om Betlehems stjärna
Mohamed Omar, poet och krönikör på UNT:s kultursida, funderar kring begreppet Betlehems stjärna och undrar om någon finns därute i stjärnhimlen.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vilka hemligheter är det som ?endast stjärnorna vet?. Ruvar de på en visdom som är äldre än människan själv?
Frågan har sysselsatt stjärntydare i tusentals år. Särskilt Österlandet förknippar vi med de gamla astrologiska vetenskaperna. Jag tänker på det gamla Sumer och Babylon med dess tempeltorn på vars tak prästerna stod och kikade.
Och en strålande stjärna, som "glänser över sjö och strand" och lyser för tre astrologer från Österlandet, spelar också en viktig roll i den berättelse som är anledningen till att vi firar jul här i Sverige. Jag tänker på natten för Jesu födelse i stallet i Betlehem. Den stilla natten, den heliga natten, då allt var frid, och stjärnan blid.
Enligt Koranen talar Kristus till de församlade redan i krubban. Det är hans första under. Med myndig röst, kanske lite "lillgammal" om uttrycket tillåts i sammanhanget, talar han så till Josef och Maria och till de tre vise männen. Stora ord talar han: "Jag är en Guds apostel. Frid över mig vid min födsel och frid över mig vid min död". Även åsnan torde ha hört honom, för så är det ju med helgon och apostlar, de brukar kunna tala djurens språk. Muhammed sägs till exempel ha talat med både en åsna och en kamel. Och ett träd för den delen. Franciscus av Assisi blev aldrig missförstådd av sin "syster snigel".
Efter den lille pojkens tillkännagivande följer sedan de där undren som alla känner till; att hela spetälska och blinda, gå på vatten och uppväcka de döda. Koranen nämner dock också något annat som Nya Testamentet (men inte apokryferna) utelämnar, nämligen att den unge Jesus tillverkar fåglar av lera och blåser liv i dem. Man kan tänka sig att fåglarna flyger ut i rymden och tillbaks till stjärnorna med det glada budskapet om en födelse som fick Sions dotter att jubla. Stora stund, heliga stund.
De tre vise männen, Kaspar, Melkior och Baltasar, sägs ha kommit vandrande från Österlandet, en av dem faktiskt från Arabien, en annan sannerligen från Persien. De finns de som menar att alla tre egentligen var s k ?mager? från Persien, dvs zoroastriska präster, eftersom man där sedan länge ansåg att uppstigande stjärnor bebådade märkliga födslar. Stjärnorna hade hur som helst berättat för de tre att en mycket märklig människa snart skulle komma att födas.
De gav sig så i väg för att hylla det märkliga barnet, Kristusbarnet, och också överräcka gåvor av guld, rökelse och myrra. Då de kom fram till stallet sa de: "Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom". I krubban ligger den lille kungen och "slumrar sött".
"Stjärnan från Betlehem leder ej bort men hem". Från den heliga natten och den heliga familjen som stod församlade kring det talande spädbarnet i den anspråkslösa krubban för mer än två tusen år sedan, landar jag slutligen i vår tid och i mitt eget anspråkslösa hem, en hyresrätt i Uppsala.
När jag funderar över Betlehems stjärna så här i juletider, kan jag inte låta bli att själv gå ut på min balkong och kika, hemma i vårt gråa höghus, på andra våningen. För att det ska bli lite mer romantiskt, föreställer jag mig att huset egentligen är en sumerisk ziggurat, alltså ett tempeltorn, och jag en sumerisk stjärntydare som söker efter tecken i skyn. Stjärnorna tänds så en efter en och jag tänker att för varje stjärna sker kanske ett under, en märklig människa föds, en som kommer att vara lycklig, lida och dö under sin korta jordevandring. Men inga visa män från vare sig väst eller öst kommer att vandra långväga för att hylla den lille med dyrbara gåvor.
Han eller hon kommer inte att nämnas i något evangelium, eller i någon Koran heller för den delen. Liksom stjärnorna obevekligen förbleknar när gryningen kommer, "mörkret flyr, dagen gryr", så kommer också dessa mycket märkliga människor att försvinna spårlöst, ja uppgå i det stora omgivande mörkret.
Midvinternattens köld är hård. Eller finns det någon där ute som ser dem, som minns dem när de är borta? Är det måhända den där "Herren" som tillsammans med Jesus omnämns i julpsalmerna? "Du, som i Österland, tändes av Herren." Strålande stjärna.