Poetisk betraktelse över ensamheten

Sju minuter färgsprakande musik och rörelse. Håll ögonen på Royston Tan, tänkte man.
Nu har en långfilm av honom nått Sverige. Titeln 4:30 syftar på den ensammaste tiden på dygnet, klockslaget då det är som svårast.
I en närmast ordlös poetisk betraktelse får vi möta den unga kinesiska pojken Xiao Wu som lämnats av sin mor i en lägenhet i Singapore. Den enda mänskliga kontakten är en inneboende korean, Jung, som sällan är där och uppenbart är svårt deprimerad.

Xiao Wu spionerar på Jung och efterhand börjar han idolisera honom trots att de inte talar samma språk och bara möts helt flyktigt. Han får på något sätt inta rollen av den frånvarande fadern för Xiao Wu.
Från att enbart ha iakttagit börjar Xiao Wu nu även försöka påverka relationen genom olika signaler han lämnar i lägenheten. Men Jung har sin egen hemlighet.
Det är en mycket stilla och nedtonad film. Bilderna är geometriskt komponerade. Detalj läggs till detalj och gradvis byggs en värld upp. På ytan händer inte mycket, men på ett inre plan är det fullt tumult. Det är en film som inte har den konventionella teatrala eller dramatiska uppbyggnaden.

Man kunde lika gärna tänka sig den som en grafisk serieberättelse, som en fotoutställning, som en installation.
Nu råkar det ha blivit film, en film om att vara ensam och vilse i ett fjärran land. Emellanåt tycker man sig uppfatta små ekon från Bergmans Tystnaden, men också mycket från det som nästan blivit en genre av asiatiska filmer om unga, alienerade män i urban omgivning.

Poetisk betraktelse över ensamheten

4:30. Ett hedersomnämnande vid kortfilmfestivalen 2002 gick till det ovanliga filmlandet Singapore. Det var en 60-talsnostalgisk liten musikfilm som hyllade ett nedläggningshotat café, Hock Hiap Leong av regissören Royston Tan.