Poesin till nytta i arbetet som präst

Lars Björklund ser som 57-åring ungefär likadan ut som han gjorde som 26-åring, när jag träffade honom första gången för att prata poesi. Bara några linjer i ansiktet och ett gråskimmer över håret visar att tre decennier har passerat.
Då var han på väg mot sin prästvigning: arbetade på halvtid som tjänstebiträde i sjukhuskyrkan på Akademiska sjukhuset, studerade på halvtid. Och skrev dikter.
Nu är han kaplan på Sigtunastiftelsen, arbetar med själavård och retreater, och har nio böcker bakom sig, varav fyra rena diktsamlingar, de övriga prosaböcker, två av dem dock med insprängda dikter. En tionde bok - om sorg, kommer mot slutet av maj.

När vi först träffades handlade poseisamtalen till en del om att få sina dikter utgivna. Om hur det skulle kännas att få hålla en bok, som man har skrivit själv, i handen. Bekräftelse, erkännande, kanske uppskattning, men också risken av nedgörande kritik.
När vi pratar om de i dag ännu outgivna dikter Lars Björklund lägger som en liten manushög på bordet, säger han fortfarande:
- Vad det blir av det här vet jag inte. När jag läser vad jag har skrivit, tycker jag ena dagen att det är bra, men andra dagen att det är ointressant.

De flesta poeter säljer på sin höjd något hundratal exemplar av varje bok, ibland inte ens det. Men när det gäller Lars Björklunds debutsamling Dagar från 1987, fick förlaget lov att trycka tre upplagor.
En av våra diskussioner på 1980-talet om Lars sätt att skriva dikter, fortsätter vi nu. Och det visar sig att ingenting har förändrats. Han grunnar länge på sina dikter, går och bär dem inombords, innan han till slut fäster dem på papperet. Då är de i stort sett färdiga. Korta, precisa, gärna i form av cirklar som sluts, med någon formulering som återkommer, följd av några få utvecklingar. Som i Aldrig:
"Att leva halvvägs/ ständigt/ på vakt... Att vara på väg/ aldrig/ framme... Att väja innan/ alltid/ oförlöst"
Jag säger att han är en långsam, eftertänksam typ. Han ler, stillsamt:
- Det är ju det sättet jag skriver på.
Här flödar inga ordmassor fram ur datorn. Inga texter produceras, som måste strykas i och ändras i och plockas guldkorn ur eller slängas i papperskorgen. Här sker det mesta arbetet inuti det björklundska huvudet. Parallellt med att Lars Björklund föreläser, skriver fackböcker eller arbetar med retreaterna på Sigtunastiftelsen.
- Jag har mycket nytta av mina dikter just i arbetet med retreater. Jag kan ju skriva texter som passar att meditera kring.

Retreaterna handlar just om reträtt, en möjlighet för människor att dra sig tillbaka i tystnad några dagar. Ledaren, Lars, är den som talar, helt kort, kring de ämnen deltagarna får som utgångspunkt för bön, meditation, reflexion.
- Poesi är en bra form för det lilla jag vill säga i ett sådant sammanhang, säger han.
Kort, koncentrerat, med ett innehåll som är långt större än de få orden. Som i dikten Stanna:

Runt det outhärdliga
skockar sig orden
Tafatta försök
misslyckas
Skamset
går de förbi

Om du talar
tystna
om du tystnar
vänta
om du väntar
stanna

I det ordlösa
vidgar sig tomheten
Varje försök
räknas in
Öppnar
mot det omöjliga

Innan Lars Björklund blev utgiven på Libris förlag 1987 hade han, som så många andra, skickat diktmanus till alla möjliga, tänkbara förlag - och fått dem tillbaka med vänliga beklaganden.
- Men jag är en envis person. Jag ger mig inte, säger han.
Och när han väl hade debuterat, visade det sig att han fick mer framgång än han själv hade väntat sig. Idel goda recensioner och en författarbana, som både innefattar flera diktsamlingar och ett antal fackböcker, där han också ibland låter dikter komma med för att gestalta olika sammanhang.
Efter att ha blivit författare, blev han också en populär föreläsare, samtidigt som han i drygt ett par decennier arbetade som sjukhuspräst på Akademiska sjukhuset.

Lars Björklunds dikter har blivit tonsatta. Tillsammans med sin gode vän Gunnar Ekermo beslöt han sig för att skriva en mässa. Där gestaltas de olika delarna - Kyrie, Gloria osv - med tonsatta dikter som fördjupar de texter som vanligen ingår i mässan.
Lars Björklunds mässa har framförts i Uppsala av Stefanoskören, som leds av hans hustru Barbro Björklund och där han själv sjunger, vid två tillfällen.
På Stefan Jämtbäcks cd I verkligheten finns Lars Björklunds dikt Vill tonsatt av Stefan Jämtbäck. CajsaStina Åkerström sjunger den.
- Det är den vackraste upplevelse jag har haft kring någon av mina dikter, säger Lars Björklund.

Poesin till nytta i arbetet som präst

Uppsalaprästen Lars Björklund är i hela landet en välkänd författare och föreläsare kring ämnen som barns sorg och död, tystnad, tillit och modet att ingenting göra. Men han är också poet.