Resan börjar på Stadsbiblioteket förmiddagen den 20 mars. Där kan man se 36 gymnasie- och högstadieelever från Uppsala län framföra sina dikter på 16 olika språk (plus översatta versioner till svenska) i en tävling som liknar poetry slam, med skillnaden att alla deltagare vinner pris. De som uppträder har uppmanats att skriva poesi av sina språklärare, ett friare skapande har integrerats i undervisningen som ett medel för att främja lärandet. Reza Rezvani, projektledare, tolk och lärare i tyska och engelska berättar att skolorna redan i januari började initiera arbetet i klasserna. Det var han själv som kom med idén, varefter föreningen Poesi utan gränser födde. Projektet vidareutvecklades sedan i samarbete med Uppsala språklärarsällskap, inte bara för att utlandsfödda elever ska få förkovra sig i sitt hemspråk, utan för att infödda svenskar ska få visa sina språkkunskaper på en egen arena under kreativa former.
– Det är viktigt att alla eleverna får bli sedda och hörda när de brottats med språken i flera år. Genom det här projektet kan man se att hur de växer och blir mer självsäkra.
Reza Rezvani berättar att utlandsfödda som uppmuntras förkovra sig i sitt hemspråk dessutom lär sig svenska bättre och att poesin kan vara en väg att uttrycka funderingar och frågor som man burit på under flera år.
– De som kommer hit från andra länder måste befatta sig ganska mycket med det svenska språket och den svenska kulturen, men ingen ser deras eget språk eller tar det på allvar. Det vill vi lyfta upp.
Carina Strandberg är tysklärare på Brantingsskolan och styrelsemedlem i Poesi utan gränser. Hon är inne på samma spår som Reza Rezvani och tycker att poesi är ett medel för att fånga upp elever som kanske inte är så intresserade, att få dem att upptäcka språket. Enligt henne är det poesins frihet som lockar: formen behöver inte vara bunden, grammatisk korrekthet är inte det viktigaste.
– Det tilltalar nog väldigt många. Dessutom stärker det deras självförtroende. Att stå på en scen och framträda, den erfarenheten har de nytta av hela livet.
Om man inte har fått nog av poesi kan man gå hem, smälta intrycken och på måndag kväll styra kosan mot Stadsteatern. Där firar man Världspoesidagen med uppläsningar och musik från flertalet välkända nordiska poeter, bland andra Tua Forsström (Finland), Tone Hødnebø (Norge) och Muniam Alfakir (Danmark-Irak). En av arrangörerna, Lars Häger, poet och distriktschef för Studiefrämjandet i Uppsala, menar att poesin som konstform går mot en ny vår, mycket för att formen passar i ett tidspressat samhälle.
– På bara några få rader kan man som läsare eller lyssnare nå djupa insikter om andra människors liv och tankar, andra människors kulturer.
Sophie Zettermark, ung poet från Uppsala, är en av måndagens uppläsare och artikelns sista anhalt. Hon menar att poesin är en tvådelad väg över gränserna: dels gör den anspråk på allmängiltiga känslor, känslor som talar till människor världen över, dels uppmärksammar och uppmuntrar den skillnaden mellan individer och kulturer, utan att lägga någon värdering i dessa skillnader.
– Därför är initiativet till ett internationellt poesievenemang otroligt roligt, säger Sophie Zettermark.
Sitt eget skrivande rör sig ofta vid vad hon kallar för sin poetiska urscen - kollektivet: människors sätt att förhålla sig till det, svårigheter att förstå det och passa in i det. När hon på måndag ställer sig på en scen och läser sin poesi sällar hon sig å andra sidan till ett slags kollektiv, vilket hon är medveten om.
– Att känna gemenskap är så klart skönt, men samtidigt är ifrågasättandet av regler och normer uppsatta av kollektivet väldigt relevanta i mitt skrivande.
– Rent personligt ska det bli fantastiskt kul ändå, själva upplevelsen. Det är klart att det är lite pressande att läsa med större poeter, men det är inte poängen. Poängen är själva glädjen i skapandet och att dela med sig av den.