Poesi ett sent språk
Det är aldrig för sent att utveckla sin poetiska ådra. 60-årige Uppsalafysikern Jörgen Sjöström började skriva poesi för två år sedan. Fast han hade tänkt skriva en deckare.
Jörgen Sjöström är filosofie doktor i fysik, skogsvandrare och sedan två år tillbaka också diktare.
Foto: Peter Korpi
Det är i detta hans poesi tar avstamp.
Men när han kom till en skrivarkurs i Leufstabruk för två år sedan, var det för att få möjlighet att testa en romantext om naturvård och vargproblematik.
— Jag ville använda deckaren som form för att skildra ett samhällsproblem, som intresserar mig, säger han.
Birgitta Östlund, som leder skrivarfolkhögskolan i Leufstabruk, läste manus och var tveksam till om detta verkligen var Jörgen Sjöströms ideala uttrycksform.
Bokkontrakt på gång
I kursen ingick skrivövningar, några av dem med poesins förtecken. Det visade sig att Jörgen Sjöström hade fallenhet för poesins sparsmakade form. Då fick han också det stöd han sökte:
— Birgitta Östlund har sedan dess uppmuntrat mig att fortsätta skriva poesi. Nu har jag satt samman ett femtiotal dikter — några ganska långa — till ett manus, säger han.
Fram till skrivarkursen hade Jörgen Sjöström formulerat sig i vetenskapliga och populärvetenskapliga sammanhang. Han har bland annat skrivit artiklar i tidskriften Forskning & Framsteg och givit ut en naturskildring med egna foton från Florarna.
I skrivande stund väntar han på kontrakt från bokförlaget Norstedts för en bok om Isaac Newton. Men förlaget har också hans diktmanus till påseende.
— Dikter ägnar jag mig åt så där tio procent av min skrivartid. De övriga 90 procenten går till vetenskapen i form av bok eller artiklar.
En av dessa artiklar, om Newton, publicerades i UNT söndagen 12 mars.
Vad är det då för typ av poesi Jörgen Sjöström skriver? Har den med vetenskapen och naturintresset att göra?
— Den handlar om samma saker som min prosa. Det är helt enkelt en fråga om att använda olika språk. Schrödingers kvantmekaniska vågekvation och relativitetsteorin säger i princip allt om materien. Men alla kan inte läsa den. Man kan också beskriva tillvarons konstruktion med prosa, men det språket kan kännas otillräckligt eller otympligt. Då kommer poesin in, säger han.
— De tre språken kompletterar varandra.
Dikt om evolutionen
Hans senaste dikt handlar om evolutionen, om över 500 miljoner år gammal mitokondrie-DNA från någon urorganism, som svalts av bakterier och genom deras fortsatta liv bevarats genom generationerna och årmiljonerna.
— Det är som en bok, som kopierats om och om igen, med lite småfel som följd, men ändå på det hela taget densamma som originalet, säger han.
Kommer en läsare, som varken är biolog eller fysiker, att begripa hans dikter? Jodå, åtminstone det mesta, tror han.
Hans språk är målande, klangfullt, bildrikt och ibland aningen vetenskapligt, utan att bli opoetiskt.
Och svåra ord kan man ju slå upp.
Så jobbar vi med nyheter