För alla oss som har tydlig begåvning för att ta in visuell information, men är lite sämre på att lyssna, har skälen att börja spetsa öronen radat upp sig på sistone. Möjligen är det Värvet-effekten. För efter att Kristoffer Triumf gjort otippat stor succé med sin avskalade, enkla podcast, har fler följt i hans spår. Den långa intervjun – eller om vi kort och gott ska kalla det för mötet mellan två människor – har fått en välkommen renässans.
När de klassiska etermedierna alltmer går mot korta intervjuklipp, har podden seglat upp som det självklara alternativet för alla som längtar efter fördjupning. I ”Genier” intervjuar Moa Gammel med inspirerande kvinnor i politiken och kulturen. I ”Text plus ett” talar Mats Almegård en gång i månaden med en aktuell svensk samtidsförfattare, senast med Uppsala-/Berlinförfattaren Lotta Lundberg i ett samtal som får merparten av tidningsintervjuerna med författaren att framstå som grunda.
Och Expressens nya satsning, ”60 minuter med Schüldt”, är precis vad det låter som: Eric Schüldts timslånga intervjuer med omsorgsfullt utvalda och framstående kulturpersonligheter. Och tiden är inte oväsentlig. De flesta intervjupoddarna håller sig kring timmen. När ett för övrigt alldeles utmärkt radioprogram som ”Lundströms bokradio” trycker ihop flera inslag på sina knappa 45 minuter, blir skillnaden påtaglig.
En timme är långt, ja, men det är också den tidsrymd som krävs för att hinna gå på djupet. För att kunna visa hur ett samtal bortom ”fråga-svar” växer fram, för att kunna gå tillbaka och plocka upp lösa trådar. För att den som blir intervjuad ska kunna få göra sina utvikningar, sina stickspår från huvudfåran som kanske inte är kvintessensen av det hen vill säga men som är nog så viktiga ändå. Och, inte minst, för att det säger till lyssnarna: vi vet att vi tar upp din tid nu, men det är bara för att det är viktigt.
Det finns ingen anledning att slå på stora trumman och påstå att den riktiga, fördjupade kulturjournalistiken av i dag endast återfinns i podcastens intima universum. Det stämmer helt enkelt inte. Däremot borde vi ta denna tendens på allvar, och låta oss inspireras av att det uppenbarligen finns en längtan efter fördjupning därute. Poddens frammarsch borde inte vara nedslående för gammelmedia utan tvärtom lovande. Eller, för att tala med Märta Tikkanen i ett avsnitt av ”Genier”: ”Det hjälper satan inte att gråta!”
UR-serien ”Värsta kalaset” är en fin – pedagogisk men inte övertydlig – serie om att vara barn i en familj som saknar pengar. Alla borde se den med sina barn.