När 2014 gick mot sitt slut hade Mohamed Fahmy, Peter Greste och Baher Mohamed tillbringat mer än ett år i fängelse. Deras brott? De hade intervjuat egyptiska politiker för nyhetskanalen al-Jazeera, eller mer specifikt, intervjuat det terrorstämplade Muslimska brödraskapet. De hade – i klartext – gjort sitt jobb, och på det alldeles nyfödda året beslutade Egyptens högsta domstol att de tre journalisterna ska fortsätta sitta fängslade i väntan på ny rättegång. De väntar i ett land som Reportrar utan gränser nyligen rankade som det näst värsta i världen för journalister.
En vecka senare lägger den egyptiske satirtecknaren Cheb Makhlouf ut en teckning på twitter, i solidaritet med kollegor i ett helt annat land. En kaxigt blinkande figur i röd tröja håller upp en vässad blyertspenna mellan sig själv och ett skarpladdat vapen.
Vi vet vad som hände strax innan, en hel värld vet. Vid lunchtid på onsdagen attackerades den franska satirtidningen Charlie Hebdo och minst tolv människor är nu döda. För som UNT:s nya chefredaktör Charlotta Friborg konstaterade tidigare i dag: "När obeväpnade skribenter och satirtecknare attackeras av maskerade män med automatvapen är pennan ett svagt försvar."
På den enskilda redaktionen är detta en realitet. När jag en gång i tiden kom som praktikant till tidningen Arbetaren hade det gått några år sedan mordet på syndikalisten Björn Söderberg, och hotbilden mot redaktionen var svagare, men inte borta. Alltid låsa gallergrinden, aldrig öppna dörren utan att titta först, inte stanna kvar ensam på kvällarna. Men vilken redaktion kan egentligen skydda sig mot maskerade män med automatvapen?
Svaret är att det inte finns något skydd. Inget absolut, för en redaktion kan aldrig bli en militär fästning skild från världen. Det som finns är en övertygelse om att fria medier är våra att försvara, oavsett om de hotas i Frankrike eller i Egypten.
Tolv människor är döda, och plötsligt var det som att orden tog slut. Kvar vilar bilden av pennor som lyfts mot den mörka Parishimlen på Place de la République.