Plötsligt talar alla om "antropocen"

Jorden kommer inte att gå under, vad vi än ställer till med. Klimatkampen gäller i stället människans fortlevnad, skriver Krister Gustavsson apropå att termen ”antropocen” blivit ett vardagsbegrepp.

Foto:

Kultur och Nöje2019-05-04 15:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Under de senaste åren har den halvvetenskapliga termen antropocen blivit ett vardagsbegrepp. Det beror naturligtvis på ökad medvetenhet om mänsklighetens inflytande på miljön och klimatet. Vi börjar förstå att antropocen är på väg mot sitt slut. Om man ska se det som en risk eller ett positivt löfte beror på den enskildes livssyn.

Är man misantrop i den franske 1600-talsdramatikern Molliéres anda, författaren till skådespelet "Misantropen", är människans utdöende något att hälsa med glädje. Snart kan naturen dra en lättnadens suck och konstatera, att människan äntligen har lämnat världen ifred. Är man lagd åt upplysningstidens optimism, kanske man, i Voltaires satiriska anda, vill hävda att människans existens, med kloka beslut, kan förlängas in i nästa geologiska period, för att där finna den bästa av världar.

Voltaire drev med Leibniz tanke, att den värld som existerar är den bästa tänkbara. Kanske är det riktigare att idag ge de bevingade orden innebörden, att den tillvaro som finns är den enda möjliga; eller, att den till och med är den enklast möjliga. Och ingenting säger att människan i en kommande möjlig värld måste vara utrotad.

Första gången jag stötte på en term som namngav människans geologiska period var hos Poeten Willy Granqvist (1948-1985). I diktsamlingen Glömskan (1985) skriver Granqvist:

”Människan uppträder under holocen, månar slocknar”.

Det är en komprimerad utsaga som innefattar hela vår miljödebatt. Människan släcker inte bara jorden utan även månen. Willy Granqvist använder den etablerade geologiska termen holocen, men den är i det närmaste synonym med dagens ”antropocen”.

I de slocknade månarna ser vi vår tids oro formulerad mer än trettio år i förväg. Vår tids unga upplysningsmänniskor, med Greta Thunberg i spetsen, vet vad det handlar om. Det enda man kan invända mot klimataktivismen, är att jorden inte kommer att gå under, vad vi än ställer till med. Vad kampen gäller är mänsklighetens fortlevnad. Om man ser det så kanske riskerna känns direkt på skinnet. Kanske bryr vi oss mer om det mänskliga än om det världsliga.