Videon är inte längre tillgänglig
Den stora gåtan – så heter den sista separata diktsamlingen Tomas Tranströmer gav ut, och exakt samma tre ord avslutar den sista dikten i den boken och därmed också hans poetiska livsverk. Den gåta han där talar om gäller hela vår tillvaro här på jorden, och kanske även därbortom.
Det finns en mindre gåta som de här minnesorden ska handla om, och dess namn är Tomas Tranströmer. Hur kunde en så utvändigt sett vanlig och helt normal svensk man skapa ett sådant livsverk? Ett verk som ryms i en enda volym på bara ett par hundra sidor. Det är sidor där varje ord har vägts på guldvåg och är guld värt, antingen det är hans egna svenska eller de till en oöverskådlig mängd andra språk översatta, alltifrån närliggande som danska och norska till exotiska som kinesiska och arabiska. Som privatperson gjorde han inget väsen av sig, men utan att han behövde höja rösten nådde han ut över hela världen.
Hur hans stämma kunde nå och beröra så många är bara det en gåta. En än större är dess förmåga att träffa något djupt och viktigt i varje läsare som öppnar sig för hans ord. ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.” Så börjar en av hans prosadikter. På samma sätt är det med många av hans dikter. Man kan ibland känna det som om man gått vilse i någon av dem, man hänger inte med i de snabba bildväxlingarna. Men så kommer det en formulering som öppnar en glänta och plötsligt ser man klart.
Vem var då denne till det yttre och sociala allt annat än gåtfulla person? Ett snabb-CV kunde se ut så här:
Född och uppvuxen på Söder i Stockholm. Student vid Södra Latinläroverket och därefter studier i psykologi och litteraturhistoria vid Stockholms högskola. Sedan tjänstgöring vid en ungdomsanstalt på landet i Sörmland, så anställd som psykolog vid Västerås kommun fram till den stroke som gjorde ett abrupt slut på hans yrkeskarriär. Förenad i ett livslångt lyckligt äktenskap med sjuksköterskan Monica, med henne två döttrar. Radhuset i Västerås där de bodde i flera decennier var som vilket folkhemskt radhus som helst.
Ungefär samtidigt som han var klar med sin examen debuterade han som poet med ett tunt häfte som fick titeln 17 dikter. En redan färdig diktare! utropade kritiken. Samlingen rymmer flera skimrande pärlor men även en del överambitiöst stoff. Två för hela det fortsatta livsverket utmärkande egenskaper fanns redan på plats: den koncentrerade och knappa formen och det på en gång naturliga och överraskande bildspråket.
Debutsamlingen har följts av ytterligare elva. Utmärkande för dem alla är titlar som förbluffar eller väcker frågor, till exempel Hemligheter på vägen (1958), och Sanningsbarriären (1978). Det hans poesi till stor del handlar om är de hemlighetsfulla krafter som styr vår tillvaro och vad som döljer sig under tingens yta. Och växterna och djuren som lever sina liv parallellt med våra, vad tänker de? Träden, till exempel. Som i den dikt som börjar så här:
Det går ett träd omkring i regnet,
skyndar förbi oss i det skvalande grå.
Det har ett ärende. Det hämtar liv ur regnet
som en koltrast i en fruktträdgård.
Animism, att tillskriva naturen mänskliga egenskaper: så skulle man förhastat kunna klassificera denna dikt. Men det vore att sätta människan över naturen vilket är Tranströmer främmande. Vi och träden är syskon i en gudomlig värld. Broder Träd, skulle han kunna säga i den helige Franciscus anda.
Min bekantskap med Tomas går tillbaka till mitten av 1970-tal då jag hade lyckan att värva honom som lärare vid en akademisk skrivarkurs här i Uppsala. Med tiden djupnade bekantskapen till vänskap som även kom att omfatta hans hustru Monica. Hon var till ovärderlig hjälp när jag fick uppdraget att till Tomas 80-årsdag 2011 skriva en bok om honom.
När jag nu tänker tillbaka på honom och de 40 år vi kände varandra är det en sak jag måste tillägga här: musiken. Som ung tänkte han sig en bana som kompositör, men det stannade vid omfattande partiturstudier och dagligt, ganska avancerat pianospel. Då slaganfallet slog ut såväl höger arm som talförmågan förblev vänster arm och hjärnans centrum för musik intakta, och ännu kort före sin död spelade han med kraft något av de många pianostycken för vänster hand som tillägnats honom. För den händelse Sankte Pär ställer närgångna frågor när Tomas kommer till paradisets port hoppas jag att han ber om en välstämd flygel och låter den svara. Någonstans där inne vinkar säkert Franz Schubert välkommen.