Planlöst drama från Västbanken

Det är närmast en regel att om en film börjar med bröllop så kan den bara utveckla sig till katastrof. Det hemska som bryter in mitt i lyckan, allra helst i familjens trygga värld, är ett så slitet grepp att den palestinska regissören Najwa Najjar förhoppningsvis har använt det med just den tanken: att visa det oundvikliga som väntar de unga tu, palestinierna Kamar och Zaid.

Emot hoppet om en avsikt bakom dramaturgin står dock att Najjar också när en förkärlek för klyschiga bilder (mörkhårig skönhet dansar ensam i röd klänning, fånge på brits vänd mot väggen, ung kvinna gråter i duschen), och att filmen berättar i korta, ibland närmast impressionistiska bilder, varvat med betongrealistiska scener - men hälften av tiden ser den i stället valhänt och planlös ut. Inte heller bristen på stil är nog det medvetna val det först verkar.

Nå, Granatäpplen och myrra är Najwa Najjars långfilmsdebut, är delvis svenskfinansierad och har fått en del internationell uppmärksamhet, inte minst på grund av hur komplicerat det är att göra spelfilm på Västbanken. Filmen i sig är väl ojämn och tämligen ofokuserad.
Strax efter Kamars och Zaids bröllop konfiskeras deras mark - Zaid fängslas på falska anklagelser och snart slår bosättarna upp sitt tält på det som nyss var en palestinsk olivodling. Samtidigt fortsätter livet i något av en parallell verklighet för Kamar; upp dyker en stilig danslärare med scarf runt halsen och sammetslysten blick. Det omöjliga livet på Västbanken blir snart en bisak i filmen, med undantag för den lysande sekvens då vardag plötsligt övergår i gatustrider, och bara ljuden från automatelden tränger in i den mörklagda restaurang dit Kamar och dansläraren tagit sin tillflykt.

Planlöst drama från Västbanken

Granatäpplen och myrra har fått en del internationell uppmärksamhet, inte minst på grund av hur komplicerat det är att göra spelfilm på Västbanken. Men som drama känns det planlöst och klyschigt, skriver Mårten Markne.