En NASA-kapsel, utskickad i rymden 1982 med bland annat arkadspel i innehållet, tolkas som en krigsförklaring av krigiska utomjordingar som tre decennier senare skickar fysiska versioner av Pac-Man och Donkey Kong för att angripa jorden. Voilà – där har ni handlingen i veckans filmpremiär ”Pixels”, där Adam Sandlers och Peter Dinklages karaktärer med sina fingerfärdiga datorspelsfärdigheter tar upp striden med de mordiska angriparna.
Låter det på gränsen till utflippat? Då är ”Pixels” inget mot produktionsbolaget Threshhold Entertainments kommande film, baserad på – ”Tetris”. Exakt, det ryska åttiotalsspelet som drev miljoner spelare, inklusive undertecknad, till att göra rader av fallande block tills det flimrade framför ögonen.
”Pac-Man” och Tetris” i all ära – de är inte de enda äldre, lätt beroendeframkallande retrospel som har fått filmproducenterna att vädra morgonluft. Warner Bros utvecklar just nu en film baserad på arkadspelsklassikern ”Space Invaders”, och till och med ”Asteroids”, som i stort sett går ut på att skjuta ner asteroider och ett och annat tefat, ligger på Universal Pictures planeringsbord.
Hur kommer det sig då att dessa, för våra dagars mått mätt, rätt simpelt konstruerade och dessutom tvådimensionella spel lockar filmbolagen att lassa upp manuspengarna?
Kanske ligger en del av svaret i nostalgifaktorn. Just sjuttio- och åttiotalen lär vara hett nostalgivillebråd för många som i dag sitter på maktpositioner inom mediebranschen. Vad gäller musikvideos har artister som Beck, Kayne West, Snoop Lion alias Snoop Dogg och Teddybears alla utnyttjat åttiotalets spelestetik för sina videos, de senare i den arkadspelsfrossande musikhyllningen ”Rock ’n’ roll highschool”. Och i den finstämda kortdokumentären ”A brief and gloriuos history of pixel art” beskriver pixel art-konstnären Simon Cottee hur pixelns enkla konstruktion i sig återfinns i hela konsthistorien, även om den på sjuttiotalet prackades på oss på grund av skärmarnas begränsade upplösning: "Vi har alltid dragits till dess enkelhet, funnit mening i den abstrakta formen" avslutar Cottee till bilder av konstverk av pointillisten Georges Seurat och kubisten Paul Klee.
Är det månne just den enkla grafiken i spel som ”Tetris”, och hur man kan utnyttja den som symbol, som utgör den filmiska lockelsen? Threshholds vd Larry Kasanoff satte förmodligen fingret på något, när han förra året uttalade sig i The Wall Street Journal: ”Varumärken är de nya stjärnorna i Hollywood. Vi har en berättelse bakom ”Tetris”, något som gör det så mycket mer fantasifullt”, klämde ”Mortal kombat”-producenten i med, och utlovade också planer på en ”episk platsbaserad underhållning” om ”Tetris”-filmen skulle göra succé.
Till syvende och sist handlar det kanske ändå om att i filmform kunna berättiga det datorspelande, som så många tittat snett på genom tiderna. I den nyligen utgivna romanen ”Armada” av Ernest Cline blir tonåringen Zack Lightman, besatt av sin fars gamla datorspel från åttiotalet, rekryterad av sammanslutningen Earth Defence Alliance. Det visar sig nämligen att datorspelen är på riktigt – de har använts för att i hemlighet träna mänskligheten inför ett stort intergalaktiskt angrepp. Likt i ”Pixels” blir Zacks spelfärdigheter också jordens frälsning, och de ändlösa timmarna på pojkrummet visade sig trots allt ha en mening. Ridå.