Pitt lever livet baklänges

Många har lekt med tanken hur det vore att leva sitt liv baklänges. Mark Twain konstaterade till exempel att det är synd att det bästa i livet kommer först och det sämsta sist.
Nog framstår det också som ganska behagligt att födas på långvården, skröplig, dement och orkeslös, för att sedan långsamt känna hur krafterna förstärks i kroppen. Därefter: pensionärstillvaro, yrkesliv, skolgång och till sist några lekfulla barndomsår innan man försvinner ur jordelivet i en rungande orgasm.

Riktigt så enkelt blir emellertid inte livet för Benjamin Button, en sydstatspojke som föds som en ålderstigen bebis vid första världskrigets slut. Hans mor dör i barnsäng och hans panikslagna far betraktar honom som ett rynkigt litet monster.
Lille Benjamin Button överges på en trappa och tas om hand av den djupt religiösa och mycket moderliga kvinnan Queenie. Han är ett unikt barn, en medicinsk världssensation, men omgivningen nöjer sig med att bara höja lite på ögonbrynen åt hans tillstånd. Benjamin Buttons biologiska baklängesklocka väcker förvånansvärt lite uppståndelse.

I stället lyckas den barnslige gubben mönstra på en båt och ge sig ut i världen, uppleva andra världskrigets fasor och sedan återförenas med sin åldrande barndomskamrat Daisy (Cate Blanchett) medan de båda befinner sig mitt i livet, fast på väg åt var sitt håll.
Make up-artisterna tillåts verkligen vara artister i den här visuellt fascinerande filmen. Kortväxte skådespelaren Peter Donald Badalamenti förses med en långsamt försvinnande flint och ett ansikte med fåror som slätas ut, innan huvudrollen tas över av en gråhårig Brad Pitt. Till slut ser stjärnan faktiskt lika ung ut som han gjorde i genombrottsfilmen Thelma & Louise 1991.

Historien berättas i dagboksform av Benjamin Button själv och av Daisys dotter vid moderns dödsbädd. Manuset är så detaljrikt och vindlande att det krävs två långa timmar och ytterligare 46 minuter att återge det. Sådant frestar på både tålamodet och sittfläsket.
Accepterar man det alltför utdragna berättandet belönas man dock med mängder av vackra scener från ett gammalt, dammigt Amerika och närgångna, storartade skådespelarögonblick. Brad Pitts och Cate Blanchetts starka kemi från mästerliga Babel gör sig påmind även här.
Regissören David Fincher framkallar visserligen aldrig samma intensiva stunder i Benjamin Buttons otroliga liv som i de tidigare succéerna Seven och Fight Club, men han har tagit sig an projektet med samma sorts yrkesskicklighet och lika stora ambitioner.
När man har suttit igenom detta långa, tragiska, känslodrypande filmdrama bleknar också drömmen om att få leva baklänges. Ålderdomen är nog något att se fram emot, trots allt.

Pitt lever livet baklänges

Benjamin Buttons otroliga liv, filmdramat om den allt yngre Benjamin Button griper tag och fascinerar, trots att det är både långt och omständligt, skriver Björn Lövenlid.