Åren går, blott Black Sabbath består. Eller snarare återuppstår. Än en gång. Det lönar sig tydligen med svart magi. Låt vara att bara tre från kompisgänget från Birmingham återstår denna gång – trummisen Bill Ward är ersatt av Rage Against The Machines skinnplågare Brad Wilk.
Det är 43 år sedan jag 1970 med darrande gång anträdde den ena av den lilla stadens två skivaffärer och äntligen fick ta på den platta som jag hört så mycket om, men inte på. Efter att året före ha blivit frälst av Led Zeppelin var det dags att ta ett steg nedåt och lyssna in Black Sabbath. Det blev ett chockartat ögonblick för en ung tonåring och jag minns att högtalaren som just hämtat sig från basattacken i Whole lotta love fick ett nytt anfall när Terry Geezer Butlers råa fyrsträngare återigen misshandlade den stackaren. Tony Iommis superfuzzade gitarr gjorde förstås också sitt till.
Men mest var det förstås Ozzy Osbournes distinkta stämma som fångade intresset. När han drog i gång sin inledande talsång till titellåten Black Sabbath knottrade sig öronen på stört. En hel skräckfilm passerade revy på de dryga fem minuterna.
Resten är historia. Det skulle förmodligen aldrig ha blivit någon metalrevolution utan Black Sabbath.
Nya plattan heter 13, ett ofta framhållet olyckstal med omdiskuterat ursprung men så typiskt gruppen. Man kan fortsätta att prata siffror om Sabbath. Redan från början var de storsäljare med miljonupplagor och hårdrocken lämnade den bluesbaserade grunden och sökte sig nya vägar. Gruppens påverkan går nog inte att överskatta när det gäller den delen. Listan på medlemmar som passerat genom åren hamnar en bra bit över 20.
Det var länge sedan jag tappade smaken för gruppens alltmer krystade försök att hålla sig i hårdrockstoppen och Ozzy blev alltmer en mediafjant, hårt hållen av hustrun Sharon. Men jag har alltid haft en faiblesse för bandet ändå. Och nu när det länge var snack om en återförening av The Fabulous Four blev jag nyfiken. Ett Sabbath ska innehålla Osbourne, Iommi, Butler och helst Ward. Det sistnämnda kan jag dock leva med, även om han saknas här.
Det har gått 18 år sedan förra albumet Forbidden. Men tydligen var väntan värd besväret för i jämförelse så är 13 betydligt starkare, även om det jämfört med de första plattorna låter som B-sidorna som blev över. Men främst Ozzys kraftfulla sång gör ändå albumet lyssningsvärt. Han sjunger om att han aldrig vill dö, att Gud dock är just det och en del annat smått och gott. Satanismen är dock i lightform jämfört dagens band i genren.
Tony Iommi har aldrig varit någon riktigt lysande gitarrist även om hans sound är nog så viktigt för bandet. Som solist är han dock lika träig som vanligt.
Lite tapp i trycket tycker jag också att det blivit när inte radarparet Butler & Ward kan köra på som förr, även om Wilk är en bra ersättare. Men det superba ljudet och tyngden från förr blir det inte riktigt.
Som helhet han man väl ändå säga att 13 är så bra man kan begära av ett gäng som just nått allmän pensionsålder. Det verkar som om man kan få ett långt musikaliskt liv trots att man bränner sitt ljus i bägge änder. Och 13 betyder inte alltid otur.