Pop. Det har gått tolv år och sex album sedan Pink albumdebuterade som poppig r’n’b-artist. Då, under tiden som nykomling, var hennes rosa hår den främsta igenkänningen, men redan inför andra albumet började det som kommit att inleda ett karriärslångt sökande efter en tydlig och egen artistidentitet. Pink värvade låtskrivaren Linda Perry och gjorde albumet Missundaztood (2001) - ett album som skulle revidera bilden av henne som skivbolagsprodukt via en rad låtar med personligare texter och en massa mörker bland allt det glättiga, som Just like a pill och skildringen av familjeproblem ur ett barns perspektiv i Family portrait. Det gav henne säkert många och trogna fans, men sett i backspegeln var det ändå partyhitten Get the party started som blev den låt som sedan dess funkat som ett ankare i det hav av olika genrer och infall som artisten Pink skvalpar runt i.
Get the party started definierade helt enkelt två grundpelare i hennes artisteri: Fest och rebelliskhet. Vart hon än sig vänder återkommer hon alltid dit, och när non gör det kommer också de hitlistesuccéerna som ett brev på posten.
Nya albumet The truth about love är ett typiskt album för Pink och det innehåller sin beskärda del av fest och rebelliskhet. På ytan är det skenbart varierat och spretigt. Eminem kommer in och gör en rap i Here comes the weekend. Lily Allen gästar på ett ovanligt dagistralligt popspår (under namnet Lily Rose Cooper), och i Slut like you är Pink punkigare än någonsin, i samarbete med svenske Max Martin. Samtidigt smälter allt ihop till en mycket Pinkmässig helhet. De rockigaste gitarrerna distas hårt och läggs längst bak (som i How come you’re not here), så att de förvandlas till en ofarligare ljudbakgrund. Punken plockar ut det som med nutida öron får Sex Pistols att låta snälla, i stället för det som fick dem att låta farliga. Allt är helt enkelt silat genom ett finmaskigt popnät som fångar upp det kantiga och låter det andra rinna igenom.
Naturligtvis är det här - det som får henne att bli tråkigare än hon annars hade varit - också nyckeln till hennes framgång. Det går hand i hand med den rebelliskhet hon gärna hävdar men som ofta vänds upp och ner ur ett feministiskt perspektiv. Jag tänker hennes gamla hit Stupid girls, med sin föraktfulla ton mot de hon kallar "dumma brudar" som puffar upp brösten och "slänger med sitt blonda hår", samtidigt som jag ser på det nya omslaget hur Pink själv hukar i skyhöga klackar med synliga strumpeband. Jag har i ärlighetens namn oerhört svårt att förstå vari skillnaden ligger, vem som är dum och varför. Samtidigt kan Pinks sätt att ta plats på det där gapiga, motvalls och obekväma sättet helt klart vara värdefullt som rebellhandling i det lilla.
Festlåten nr 1 på nya albumet heter Here comes the weekend. Om man tänker sig Pinks amerikanska publik som tonåringar på väg ut på "spring break" (skollovet som gärna tillbringas på ett enda långt beachparty) framträder det hela tämligen glasklart. Pink är artisten som kan samla en bred skara unga på samma dansgolv: de som gillar rock, hiphop, r’n’b och pop. Tjejer som killar som förenas i en och samma önskan: Att manifestera sin egen frihet, individualitet och sexualitet genom att festa och bryta regler till ett dansant soundtrack. Pink är deras bästa vän.