Piggare än på länge

Alla vet det - det var ett bra tag sedan Oasis var ett spännande band. Oasis själva vet det troligen också. Men de ger sig inte, närmare femton år efter debuten Definitely maybe ger de fortfarande ut album i gränslandet mellan brittrock och gubbrock.

Det faktum att de accepterar att de inte längre är ledande gör dem bara bättre, minns bara Standing on the shoulder of giants från 2000, där Liam Gallagher började låta som en parodi på sig själv och sömnpillret Don't believe the truth från 2005. På nya Dig out your soul låter han befriad från pressen att vara rebell och jag finner att jag faktiskt saknat hans karaktäristiska röst. Tänka sig.

Musikaliskt rör sig inte Oasis med så värst stora steg. De undviker dock den nostalgi som tynger många andra band från brittpopens guldålder och satsar på stabil ruffig rock med de sedvanliga Beatlesinfluenserna (de återvänder till I am the walrus-soundet titt som tätt). I de sämre stunderna blir de tråkigt boogierockiga, som ett pubband som spelar för en publik som ändå inte lyssnar. Men i inledande Bag it up är spralligare och piggare än de varit på länge, och malande The shock of the lightning kunde faktiskt platsat på ett av deras tidigare album. I hemlandet kommer Dig out your soul att göra succé. Här i Sverige är det en bra uppryckning av ett band som trots allt hänger sig kvar.

Piggare än på länge

I de sämre stunderna blir de Oasis tråkigt boogierockiga, som ett pubband som spelar för en publik som ändå inte lyssnar, skriver Johanna Åberg.