Pianofestival med framföranden i världsklass
Den andra pianofestivalen i Giresta bjöd på många imponerande musikupplevelser. Den trogna publiken kan glädja sig åt att det troligen blir en fortsättning, skriver Gunnar Tibell.
Perfekt samspel
Inledningen fredagkväll ägnades helt åt pianot. Två mäktiga flyglar framme i koret trakterades av Per själv och Shan-shan Sun, som också deltog i festivalen för två år sedan. Ur den inte så rikhaltiga repertoaren för två pianon hade man valt Rachmaninovs andra svit från 1901. I denna bjuder en 28-årig kompositör upp till både vals och tarantella (satserna 2 och 4), men ingen skulle komma på idén att försöka dansa till denna musik. Istället får pianisterna tillfälle att briljera med mycket snabba tempi och ibland litet svassiga passager med massiva tonflöden. Det perfekta samspelet mellan Per och Shan-shan gjorde att man kunde tro, att de faktiskt spelade på samma instrument!
Mozart skrev en sonat för sig och sin syster - de måste ha varit mycket framstående instrumentalister för att behärska den genomlysta strukturen med sina djärva modulationer och sin flödande fantasi. I Giresta blev nu framförandet av sonaten mästerligt. Som avslutning på den första av festivalens konserter hade man valt Ravels egen transkription för två pianon av La Valse, det berömda orkesterstycket där tonsättaren förgäves tycks leta sig fram till en wienervals à la Johann Strauss. Kompositionen pendlar mellan det finstämda och det groteska, det gåtfullt ironiska och det impressionistiska för att ibland brista ut i hysteriska konvulsioner. Stämningsväxlingarna verkade passa de två pianisterna alldeles utomordentligt; att publiken hamnade i andlös tystnad berodde förstås på att Per och Shan-shan tog andan ur publiken. Som extranummer gavs Darius Milhauds Samba, också det ett tekniskt stycke i den burleska stilen. Så blev det allra sist litet lugnare, när Per själv spelade en Nocturne i Ess-dur av Chopin. Pianofestivalen 2004 var invigd.
Teknisk skicklighet
Under lördagens första konsert medverkade fem pianister. Först ut var Stella Lundkvist en av Pers unga elever som fanns med även vid den första festivalen. Nu hade hon valt fyra preludier av Chopin ur Op. 28, habilt framförda, vart och ett med sin speciella karaktär. Det sista av de fyra pekar fram mot de grandiosa verken i tonsättarens senare produktion. Först i det tryckta programmet fanns Shan-shan Sun med 8 Virtuosa etyder från Moszkowskis op. 72. Titeln berättar vad det handlar om: virtuositet vid gränsen för det ouppnåeliga, där dock Shan-shan tycks trivas. Det lugnaste tempot av de åtta som karakteriserar etyderna är Allegro moderato. För övrigt är det mest Vivace och Presto som gäller. Förutom att man blir mäkta imponerad av den tekniska skickligheten hos den som tolkar styckena ger de kanske inte så mycket känslomässigt. Motsatsen verkar vara fallet med de fyra exempel på Schumanns Kinderszenen som Per Tengstrand bidrog med, pianostycken med titlar som Träumerei och Kind im einschlummern: rofyllt och berörande. Med Ivetta Irkhas tolkning av tre preludier av Rachmaninov var vi tillbaka i det massivt romantiska. Hon spelade också ett av tonsättarens far inspirerat verk, Polka de V.R., som i sin stil mycket påminner om Ravels La Valse, ett klurigt komponerat och skickligt framfört försök att imitera den wienska polkatraditionen.
Väinmaa höjdpunkten
Konsertens femte pianist, Lauri Väinmaa, kom från Estland. Hans bidrag hörde definitivt till festivalens höjdpunkter. Han inledde med fyra stycken för piano av Johannes Brahms, tre Intermezzon och en Rapsodi, Op. 119. I ett framförande utan åthävor, men med stor närvaro och en imponerande mognad tolkades de inbördes ganska olika delarna. Han avslutade sin del av programmet med en suverän tolkning av Schuberts Ständchen, signerad Liszt, som lyckats göra denna populära Lied till något alldeles extra. Efter att ha presenterat melodin i en variant som ligger nära originalet broderar Schubertbeundraren Liszt ut en sinnrik variation där mycket oväntade ekoeffekter dominerar.
Stråkar och klarinett
Slutnumret på denna andra konsert blev Hugo Alfvéns Midsommarvaka för fyrhändigt piano, med Per och Shan-shan vid klaviaturen. Det blev trångt om utrymmet eftersom tonsättaren ville ha med det mesta av den även internationellt mycket välkända orkesterversionen. Ibland kändes det som om virtuositeten hos pianisterna fick vissa inslag att mattas; så hörde man t.ex. inte mycket av den annars pregnanta Jössehärspolkan som Alfvén arbetat in.
I tredje och fjärde konserterna medverkade förutom pianister både stråkmusiker och en klarinettist. De återkom vid avslutningskonserten som blev en brokig kavalkad av musik från olika epoker och i olika tappningar. Allra först framträdde dock en ung och lovande rysk pianist, Zinaida Oganova, i ett helt konventionellt program med inslag av Stenhammar, Debussy, Schumann och Chopin. Speciellt tycktes hennes tolkning av Debussys Reflets dans l'eau tilltala publiken som gav henne ett kraftigt bifall. Därefter övergick programmet till mera överraskande inslag som Tobias Ringborgs och Staffan Mårtenssons nya version av en sats ur en sonat av Mozart, för fiol och altfiol, nu framförd på fiol och klarinett. Eller en Romans av Rachmaninov för sexhändigt piano - trängselavgift borde påkallas! Till avdelningen surpriser hörde förstås också arrangemanget för piano (Tobias Ringborg!), fiol (Cecilia Zilliacus), altfiol (Henrik Frendin) och cello (Johan Stern) av Schuberts dramatiska sång Erlkönig, i ett nästa makabert arrangemang av Frendin. Om man inte var bekant med texten skulle förstås arrangemanget verka märkligt, men med kunskap om barnets rop på hjälp från sången fungerade det utmärkt. Ett lustigt infall fick den amerikanske kompositören Frans Waxman att skriva variationer över temat Auld Lang Syne med Beethoven, Sjostakofiev (!), Bach och Mozart som inspiratörer.
Nutida tonspråk
Efter pausen fick vi återigen njuta av Väinmaas pianospel. Han hade nu valt att presentera en av sina landsmän, Urmas Sisask, som i kompositionen Starry Sky låtit sig inspireras av galaxer och stjärnbilder. Som komplement till namnen på himlafenomenen fanns titlar som Kraft, Meditation, Tidlöshet och Lycka. Styckena var också olika till sina stämningslägen men musikaliskt väl sammanhållna av Sisasks tonspråk, som kändes nutida och möjligen ibland inspirerat av den betydligt äldre landsmannen Pärt. Ett bombsäkert applådknipande inslag blev sedan den kända Sicilienne av Maria Theresia von Paradis, spelad på en enda fiol, med Cecilias fingersättning och Tobias vid stråken.
Imponerande
Moszkowski återkom i programmet med ett par satser ur en svit för två fioler och piano, betydligt mera lättlyssnade än de tidigare framförda etyderna för piano. Festivalens sista konsert avslutades med en repris på Schumanns Träumerei, och därefter kunde Per Tengstrand lova sina åhörare att det troligen blir en fortsättning på den imponerande manifestation som den andra pianofestivalen utgjort. Detta tar nog den trogna publiken med glädje fasta på.
Så jobbar vi med nyheter