Piafs liv berör

Filmen har lånat sin titel från en av de sånger Edith Piaf skrev själv och här gestaltas snarare vad som format henne som konstnär än att det ges en fullödig bild av hennes liv.
Berättarstrukturen är inte linjär från födelse till död. Den är snarare impressionistisk, ungefär som om Piafs minnen återges som de dyker upp i huvudet på henne själv mot slutet. Därför kommer kalenderbitarna inte att hitta exempelvis riktigt alla hennes älskare skildrade i den här filmen. Namn som Charles Aznavour och Yves Montand är helt enkelt bortstrukna ur handlingen.

Däremot finns stora delar av Piafs barndom med, de tidiga åren hos de alkoholiserade morföräldrarna, de något senare hos farmodern som drev bordell i Normandie och skolåldern då hon förde ett kringflackande cirkusliv tillsammans med pappan som var akrobat. Det mesta är inramat av ett dickenskt smuts och elände, men här finns också ljusa stunder i form av kärleksfullhet från flera vuxna mot den lilla Edit. Som exempelvis den prostituerade Titines, spelad av Emmanuelle Seigner, ömhet mot barnet. Somliga stämningar i filmen verkar influerade av den franska littererar romantiken med Victor Hugo som främsta företrädare, eller den franska filmklassikern Paradisets barn (1945).

Ungdomsåren försvinner nästan i Piafs och väninnans Momones ständiga rus tills en dag Gerard Depardieus krogägare Louis Leplee får höra Edith Piaf sjunga på gatan.
Rusbegären och gatans råhet i språket finns kvar hos rollfiguren Edith Piaf genom alla filmens tidshopp, oavsett om hon befinner sig i fina salonger eller kvar i rännstenen i den bedagade stadsdelen Belleville.
Marion Cotillard gör ett fantastiskt skådespeleriarbete med rollen som Edith Piaf. Inte minst hanterar denna unga skådespelare Piafs åldrande och accelererande sjukdomar med bravur. Entrén på Olympia, där den svårt reumatiska och leversjuka stjärnan ska ta farväl av sin publik, är verkligen gripande. Dock sjunger hon oftast med play-back och det är mestadels Piafs egen stämma vi får höra i hennes riktigt stora succéer som L´hymne à l´amour, Milord, La vie en rose och inte minst det givna slutnumret Non, je ne regrette rien.

För en regissör med en film som De blodröda floderna II på meritlistan kan La vie en rose tyckas vara en övermaga uppgift. Det färdiga resultatet känns också lite för teatralt och aningen sönderhackat, men ändå på något sätt överensstämmande med Edith Piafs eget artisteri. Nog förklaras hennes konstnärskaps klangbotten, eller åtminstone utmålas det med impressionistiska penseldrag och stora känslor i denna film. Under slutscenerna är tårarna nära och efteråt vacklar jag ut i vårljuset som nypressad genom en emotionell, gammaldags stenmangel. En fascinerande och lätt utmattande film om ett fascinerande konstnärskap.

Piafs liv berör

LA VIE EN ROSE. Edith Piaf är en ikon, åtminstone för fransmännen. Med sin uttrycksfulla och dramatiska sång med rötter i fransk sångtradition trollband hon sin publik. Men hennes liv var olycksdrabbat och kort, hon dog 1963, 47 år gammal.