Phontrattarne firade storstilat

När Phontrattarne firar ett halvt sekel av blås och flås har det som redan var stort blivit ännu större. Över 100 personer ingår i jubileumsensemblen och många av dem tillhör tidigare generationer phontrattare.Här finns grånade saxofonister med oförstörd lungkapacitet och medelålders damer med ungdomlig spänst i stegen. När dessa seniorer delar scen med de unga förmågorna uppstår en åldersmässig mångfald som faktiskt är smått unik i showsammanhang.Den underhållningsform som Phontrattarne ägnar sig åt är också av det ovanligare slaget, inte minst därför att den är så mossig. Faktum är att flera av de nummer som gänget spelar upp bar nostalgins prägel redan när Phontrattarne grundades 1956.@3a Text:Jag delar verkligen inte orkesterns vurm för käcka 30-talsschlager, kvittrande Sickan Carlssonröster och hattar som sitter käckt på svaj. Samtidigt kan jag inte annat än applådera den konsekventa och mycket medvetna otidsenlighet som Phontrattarne står för. Medan resten av Nöjes-Sverige tycks vara upptaget med att jaga det nyaste coola väljer Phontrattarne att återigen anlägga ett äppelkäckt leende och förkunna att "kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar". Det känns tryggt.Alla dessa fåntrattskockar har dessutom lyckats koka ihop en riktigt aptitlig jubileumssoppa av favoriterna från förr med genom­gående professionella sånginsatser och en koreografisk ambition som går långt bortom det sedvanliga bensprattlet.I kvällens kanske intressantaste dansnummer gjorde baletten entré i strikta affärsdräkter och höga klackar. Sedan följde en återhållet aggressiv koreografi vid skrivbord. Under premiären var dansarna till och med så taggade att en av dem råkade sparka ut sin sko högt upp på läktaren. Snacka om att slå klackarna i taket.Kläd- och scenbytena avlöste var­andra i denna minneskavalkad där pendlarsatiren Arlanda Express (fritt efter rullskridskomusikalen Starlight Express) utgjorde aftonens humoristiska höjdpunkt, tätt följt av den hejdlösa Liebestraum av Liszt som twist.Somliga monologer kändes lite långrandiga och ett par nummer var mer duktiga än underhållande på riktigt. Men det faktum att Phontrattarne lyckades få tre timmar att rusa i väg får ändå ses som ett gott betyg. Och det grandiosa finalnumret med över 100 artister på scen samtidigt är värt biljetten bara det.