Pettersson ständigt aktuell
KRÖNIKA KLASSISKT. "Allan Pettersson är giganten bland 1900-talets svenska tonsättare som periodvis hamnat i skymundan här hemma. Hans musik har upplevt en renässans", skriver Ulf Gustavsson.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Allan Pettersson är giganten bland 1900-talets svenska tonsättare som periodvis hamnat i skymundan här hemma, men fått stor uppmärksamhet i Tyskland och USA. Hans musik har likaså upplevt en renässans i cd-formatet med ett stort antal utgivningar.
Petterssons konstnärskap kan sägas vara intimt förknippat med hans livsöde, alltifrån den fattiga uppväxten och fram till senare års reumatism som invalidiserade honom. Det går en existentiell grundton genom hans verk, ett medkännande för den lilla människans utsatthet och umbäranden. Något som tydligt framträder i de välkända Barfotasångerna som har självbiografiska inslag.
Direktheten i tilltalet, den enkla men aldrig banala lyriken och musikens folkloristiska anslag är kanske några av förklaringarna till Barfotasångernas genomslagskraft. På den ovan nämnda cd:n lyckas barytonsångaren Anders Larsson och Nordiska kammarorkestern under Christian Lindberg ta vara på just dessa kvaliteter, trots att man använder Antal Dorátis orkesterversion som drar åt det symfoniska hållet, med reminiscenser av Mahler.
Anders Larsson sjunger med okonstlad passion som får texterna att fästa, alltmedan orkestern lyfter fram de rena klara melodilinjerna. Och dessutom kan man glädjas åt två av Petterssons konserter för stråkorkester, den första från 1950 i senromantisk anda och den andra i mer uppbruten stil - men båda med den okuvliga subjektivitet som är Petterssons signum.
I Richard Strauss produktion intar sångerna en viktig plats. Sopranen Camilla Tilling gör nu en övertygande solodebut med Strauss-sånger på cd:n Rote Rosen, till dynamiskt pianospel av Paul Rivinius. Skivan påminner om att sånger var något av det första och sista Strauss skrev, här med tonvikt på tidiga, jugendporlande och skönt naturromantiska sånger som får ypperlig bäring genom Tillings klockrena stämma, men också exempel på senare och djärvare alster. Samt Strauss allra sista komposition, sången Malven från 1948.
Apropå sång vill jag slå ett slag för mezzosopranen Marie Kobayashis inspelning Japanese love songs, med sparsamt utformade sånger av nutida japanska kompositörer, med inspiration från japansk historia och zenbuddism. Här finns suggestivt stillastående klangytor men också ornamenteringar och fraser som för tankarna till jazz.
Och så ett rejält steg bakåt i musikhistorien, närmare bestämt till Hildegard von Bingen, vars vokalmusik blivit flitigt inspelad under senare år. Finska sopranen Uli Kontu-Korhonen svarar för ett värdefullt tillskott med cd:n Praemia Lucis, med en remarkabel solostämma som ger von Bingens rika melodik både själ och sensualitet. Som bonus får lyssnaren smakprov ur äldre finsk folklore som smälter väl in i sammanhanget.
För att avsluta med ytterligare en nyhet från grannlandet Finland vill jag nämna cd:n Gamba Nova, med musik av nutida finska kompositörer framförd på traditionella barockinstrument, samt solosång. Ett spännande klangexperiment där dåtid och nutid möts.
Lindberg/Pettersson (BIS)
Tilling/Strauss (BIS)
Kontu-Korhonen/von Bingen (Alba)
Japanese love songs (BIS)
Gamba Nova (Alba)