Hiphopen är Petter Alexis Askergrens språk, rappen hans stämband. Det går inte att tala om svensk hiphop utan att ta i beaktning det avtryck han som musiker har gjort, den tagg han har märkt genren med. Men mycket har hänt sedan artistens genombrott i slutet av 90-talet.
Svensk hiphop har blivit en frodig mylla som ger näring till musiker med vitt skilda inriktningar och influenser. I dag har vi kanske fler framgångsrika hiphopmusiker än någonsin och många av dem har jobbat stenhårt för att utveckla musikstilen och nå nya öron. Petter är en av dem och på sin nionde fullängdare fortsätter han att prova benen på nya vägar.
”Mitt folk” har onekligen element som känns igen från förra släppet, ”Början på allt” (2013). Precis som då får gästartister en upphöjd plats men här i betydligt högre utsträckning. På den nya skivan är det snarare regel än undantag med artistsamarbeten och vi hör bland andra Daniel Adams-Ray, Sabina Ddumba, Lilla Namo och Uppsalas Organismen. Det är ett lyckat drag av Petter att låta sig själv vara en av ingredienserna i en låts cocktail, samtidigt som han lyckas identifiera vilka andra smaker som behövs för att resultatet ska bli så smakrikt som möjligt. Det uppgraderar soundet och ger också albumet ett både nyanserat och intressant anslag. ”Mitt folk” känns fräscht och högaktuellt samtidigt som Petters fingeravtryck är tydligt.
Som vanligt ligger stort fokus på texternas formuleringar och budskap – de är Petters äss i rockärmen, både hans styrka och kännetecken. Texterna får också agera röd tråd på en skiva där olika producenter på varje spår annars skulle ha kunnat innebära en ohanterlig spretighet. Nu fungerar det och istället för splittrat känns varje låt som ett litet paket på en adventskalender: de står på egna ben men strävar alla åt samma håll, mot samma mål.
Den lilla fallucka som Petter inte helt lyckas undvika är att när de tongivande refrängerna till mångt och mycket sätts av en annan artist så känns albumet som helhet mer som ett renodlat samarbetsprojekt än ett soloalbum. Men texterna (vilka som vanligt ger ett ärligt intryck av personligt och politiskt) är så starka, arrangemangen så precisa och låtarna så snyggt paketerade att det bli en bisak i sammanhanget.
Ja, mycket har hänt med svensk hiphop de senaste decennierna och att Petter visar upp sin förmåga att pejla av nya artister och influenser är ett sympatiskt styrkebesked – det är inte alltid lätt att återuppfinna sig själv. Med lite hjälp av gästartisterna, av sitt folk, lyckas Petter med detta och det gör ”Mitt folk” till ett av hans starkaste album.
Bästa låt: ”Firar” feat. Fille