Pessimismen frestar oss

KRÖNIKA. Dagens unga sköter helst sitt, enligt en ny undersökning. Denna framtidspessimism är farlig, tycker Merete Mazzarella.

STOCKHOLM 20080128 - Merete Mazzarella har skrivit boken "När vi spelade Afrikas stjärna. En bok om barnbarn" 
Foto: Dan Hansson / SvD / SCANPIX / Kod 30062
** OUT DN (även arkiv), Metro, Dagens Industri och Stockholm City **

STOCKHOLM 20080128 - Merete Mazzarella har skrivit boken "När vi spelade Afrikas stjärna. En bok om barnbarn" Foto: Dan Hansson / SvD / SCANPIX / Kod 30062 ** OUT DN (även arkiv), Metro, Dagens Industri och Stockholm City **

Foto: Dan Hansson / SvD / SCANPIX

Kultur och Nöje2012-09-16 09:52
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Walter Benjamin – den judiske intellektuelle som på flykt undan nazisterna tog sitt liv när han nekades transitvisum genom Spanien - skrev en gång om ”historiens ängel”. Ängeln står med ansiktet mot det förflutna och ser det inte som en räcka händelser utan som en enda stor katastrofhärd som bara växer och växer framför hans fötter. Han skulle vilja laga allt som krossats och återuppväcka de döda men från paradis blåser det storm och han kan inte slå med vingarna utan tvingas mot sin vilja in i den framtid han vänt ryggen. Det är den stormen som kallas framsteg.

Medan inbördeskriget i Syrien dag för dag har blivit blodigare har jag gått och tänkt på Benjamin som citeras i en bok jag nyligen läst, The Terror of History. On the Uncertainties of Life in Western Civilization, av historikern Teofilo F Ruiz som för egen del tillägger att historieskrivningen inte är något annat än halvhjärtade försök att förklara det som är oförklarligt och att skapa mening där ingen mening finns.  Som tonåring deltog Ruiz i den kubanska revolutionen, satt i fängelse och flydde så småningom till Miami, enligt hans egen - heroiserande - beskrivning med bara ett par ombyten kläder, 45 dollar, en låda kubanska cigarrer som han tänkte sälja och den spanska översättningen av Burckhardts Den grekiska civilisationens historia. Sin karriär i USA började han med att köra taxi i New York men med tiden blev han professor vid Princeton. Trots att historien i så hög grad påverkat hans eget liv skriver han i första hand om hur människor genom tiderna försökt hitta en tillflykt undan historian, i bästa fall genom konstnärligt skapande, i värsta fall genom utsvävande njutningar, oftast kanske genom att avskärma sig och nöja sig med att sköta sitt.

Sköter sitt är vad dagens yngre generation helst gör, åtminstone enligt en färsk finländsk undersökning. Deras ambitioner är inte visionära, de vill ha jobb och bostad och familj, deras intressen är ofta motion, matlagning och heminredning. En äldre generation som har en mer radikal ungdom bakom sig kan lockas att moralisera men själv gör jag det inte, åtminstone de förgångna sommarmånaderna har också jag skött mitt, har blundat för världen och historien.

Ruiz pessimism är farlig, menar jag, för frestar den inte oss alla att blunda än mer? Och det finns fler riktiga framsteg än att det är lättare att ha tandvärk eller blindtarmsinflammation i dag än för hundra år sen. Ett litet ett hörde jag om nyligen: talibanerna har slutat upp med att lägga ut videor av halshuggningar på nätet och de har gjort det därför att deras egna anhängare blir indignerade över dem.
Humanitet och mänskliga rättigheter har ingalunda segrat en gång för alla men vad än Ruiz säger vill jag tro att de är värden som så sakteliga sprids.