Perssons pack något stort på spåren

1996 hade Perssons Pack – eller ”Packet” som de kärleksfullt kallas i den hälsingska hembygd där de snabbt blev profeter – turnerat slut på sig själva.

Arbetsmoralen hade varit för hög, semestrarna för få.
– Man tröttnar på varandra, och på varandras spelsätt, när man hör samma riff kväll efter, förklarar Per Persson när jag når honom på telefon i Bollnäs.

Nu tar han det lugnare längs E 4: an. Sedan den hyllade återkomsten med skivan Öster om Heden 2009 har bandet turnerat i en mer hållbar takt. I sommar står 15 – 20 konserter i kalendern.

Resultatet är en spelsugen Per Persson.
– Det händer ibland att jag tänker när vi spelar att, fan vad bra vi är. På riktigt, alltså. Vi börjar låtar samtidigt och avslutar dem samtidigt.

Det är ingen slump att den här artikeln inleds med en livevinkel: Om det var något Perssons pack redan från början kom att förknippas med så var det konserterna. Få har så ohämmat levt ut rockmytens hela palett av blod, svett och alkoholromantik.

Jag frågar om den hållningen har blivit svårare för honom med åldern.
– Nja, man kan liksom inte göra sådana här hopp längre. Du vet, en låt slutar och så gör man ett hopp. Som Pete Townshend (gitarristen i The Who, reds. anm.). Man måste tänka på det nu för tiden.

Han blir tyst och funderar, så som han gör mellan vart och vartannat ord, innan han tillägger:
– En spritlåt kan vara charmig när man är 23, men den är inte lika charmig när man börjar närma sig 50. En låt som handlar om att gå hem med en tjej kan vara charmig när man är 23, men inte när man är 50.

Så hur förhåller du dig till de av dina låtar som handlar om det då?
– Samtidigt älskar jag ju rock’n’roll. Det är en balansgång. Man kan heller inte gå ut på scenen med seglarskor och vita kostymbyxor. Rock´n´rollelementet måste finnas där. Det spelar ingen roll om du spelar fusionjazz, det måste skava lite.

I skarven mellan det att Perssons pack lade ned och återuppstod exploderade landets pop- och rockscen, och det svenska musikundret blev ett etablerat begrepp. Per Persson har nöjt följt utvecklingen.
– När vi satte i gång, vad var det på radion då? Millas mirakel och Lilli och Sussie och sådant. Nu är det artister som man förstår, och som man kan prata med – och som man kanske till och med kan slinka in på någon gästlista hos.

Men han behöver knappast slinka in någonstans.

Några av landets största artister turas om att bekänna sin skuld till Perssons Pack: Håkan Hellström har gjort det, liksom Lars Winnerbäck, Love Antell i

Florence Valentine (som nu är Per Perssons gitarrist) och Annika Norlin.

Kanske är det, vid sidan om de omtalade konserterna, texterna som påverkat mest.
– Bra texter för mig är att inte behöva skämmas när man framför dem, säger han själv.

Har du nya låtar på gång? Det stod i någon tidning förra året att ni gått in i studion igen.
– Ja, men vi spelade inget bra. Det där kan vi nog göra om. Jag sitter och plitar på en jävligt bra låt just nu faktiskt. Jag har bara någon halvvers kvar. Vi får se, kanske spelar vi den i Ekebyladan.

Så blir han så där tyst igen, innan han säger:
– Jag har börjat fundera på om man inte skulle göra som på Alice Babs tid: att testa nya låtar på publik ett tag innan man spelar in dem. Så får man se om de håller. Vad tror du om det? Jag tror att jag är något på spåren.