Personligt och avskalat

Genom att inleda konserten med klassikern Stagger Lee placerar sig Eric Bibb omedelbart i den amerikanska folktraditionen. Och även om det efter några låtar går över i mer tydlig blues, så är det fortfarande en hybrid av de flesta tänkbara typiskt amerikanska genrer. I svart hatt och grå tröja ser Eric Bibb själv ut som en spelman hämtad från någon gammal film som utspelar sig på den amerikanska landsbygden.Referenser är det gott om. Dels i covers på andras sånger, som den fantastiska versionen av Guy Clarkes The cape. Men också i hans egna hyllningar till sina hjältar. Still livin on/ Worried man blues från senaste albumet, där bland andra Reverent Gary Davis får en kärleksförklaring, blir nästan lite pinsamt övertydligt. Men Bibb kommer undan med det på grund av fulländningen i utförandet. Varken gitarrspelet eller rösten lämnar något övrigt att önska. Inte heller den påtagliga scennärvaron.Eric Bibbs stil är högst personlig. En stillsam variant av blues med stor precision i uttrycket, som ligger ganska långt från det man är van att höra. Den känns både ursprunglig och modern på samma gång. Det ända rätta sättet att beskriva den på är väl egentligen "Bibbsk blues".Och den fungerar utmärkt i både en och två timmar. Men när konserten påbörjar sin tredje timme börjar det bli lite långrandigt. Dels på grund av den mestadels låga intensiteten, men kanske mest för de ständiga bytena mellan tre gitarrer och att samtliga måste stämmas om varje gång.Ett undantag från det stillsamma är den kraftfulla In my fathers house och responsen från den ganska stora publiken blir också därefter. Den luftiga och gospelinspirerade Don't ever let nobody drag your spirit down blir också en perfekt avslutning och får mig att fundera på om en fjärde timme kanske inte skulle vara så dumt trots allt.