Efter att ha skrivit två romaner utan att få dem publicerade beger sig den alkoholiserade författaren Paul Kemp till Puerto Rico och tidningen the San Juan Star för att få skriva för sitt leverne ett par år. Tidningen är dock på upphällningen. Medarbetarna är minst lika sönderdruckna som Kemp själv och chefsredaktören vägrar undersöka något som är det minsta känsligt, så Kemp tvingas skriva horoskop och rapportera om amerikanska turisters bowlingvanor.
The rum diary är baserad på Hunter S. Thompsons roman med samma namn, och Johnny Depp (som även är medproducent) porträtterar än en gång Thompson, nu som författarens unga alter ego Paul Kemp. Filmen måste ses som en hyllning till Thompson. Det frossas i den romdrickande, drogliberala livsnjutaren som efter att ha hittat sin stil kommer att slå igenom som en av USA:s största journalister.
Men till skillnad från i Terry Gilliams Thompson-filmatisering Fear and Loathing in Las Vegas saknas här den berättarröst som alltid för Thompsons berättelser framåt, vilket tyvärr bidrar till att huvudpersonen blir en karikatyr av sig själv. Utan ett berättarjag förloras den brutala ärligheten som gjorde den numera avlidne journalisten till en stor författare.
Regissören Bruce Robinson har tidigare gjort kultklassikern Withnail and I, och vissa scener som visar relationen mellan Kemp och fotografen Bob Sala (Michael Rispoli) är som hämtade ur hans tidigare film som också porträtterar den kulturella, alkoholiserade dekadensen. Såsom i både Fear and Loathing och Withnail and I finns här många fantastiska repliker, men tyvärr saknas karaktärsporträtten som gjorde de nämnda filmerna minnesvärda.
I stället blir The rum diary en lite blekare kopia av båda två, och filmen hade tjänat på att porträttera mer av den filosoferande Hunter snarare än den allmänt galna.