Perfekta prologer och bildskön skräck i von Triers Antichrist

Lars von Triers nya film Antichrist har redan fått ett rykte som kontroversiell. Men så framstår den också som ett slags Andrej Tarkovskij möter Stephen King och tar vägen över Ingmar Bergman och Sam Raimi. Hade von Trier varit lite hårdare mot sig själv och haft "ihjäl sina älsklingar" i stället för att jaga livet ur sina huvudpersoner hade resultatet blivit än bättre.
Han har sagt att han ville göra en skräckfilm. Prologen är också smått perfekt. Det finns väl ingen förälder som fruktar någonting mer än att förlora sitt barn. Här sker det i ett utsökt vackert svartvitt foto - i slowmotion dessutom - när föräldrarna förenas i en intensiv kärleksakt till en av Händels sköna arior i operan Rinaldo. Detta samtidigt som barnet obemärkt kryper ut från ett fönster. Den stora döden och "den lilla" sker samtidigt.

Det värsta har alltså redan hänt när filmen går i gång. I fortsättningen är det ett sorgearbete vi får följa. Mannen och kvinnan, de har inga namn, drar till en stuga i vildmarken där ska hantera det skedda. Kvinnan har gått in i vad som närmast liknar en psykos och lever ut känslorna, små som stora. Mannen, terapeut till yrket, går in i ett slags analytisk roll och ska ge hustrun terapi, något som knappast skulle rekommenderas av experter.
Det är i mycket schablonbilden av manligt-kvinnligt. Kvinnan som känslosamt offer, mannen som kyligt behärskad och den som ska klara av det hela. Han är också på klassiskt vis en generation äldre än sin partner. Sedan kan man fråga sig vad som är ett "normalt" beteende vid ett barns bortgång, att bli galen av sorg eller försöka förtränga den?! Offerkvinnan går ju också igen som ett tema i von Triers filmer över huvud taget.
Även i det mytologiska, som genomsyrar mycket av filmen, är det i ett traditionellt perspektiv. Kvinnan forskar i ämnet och det handlar om våld mot kvinnor i historien, fokus på 1500- och 1600-talets tortyr på förmenta häxor.

Runt omkring det lilla huset finns en ruvande dov natur som får stå för det ursprungliga i kontrast till det civiliserade och mänskligt analyserande. Här utspelas också mycket av det som ger skräckstämningen i filmen. Naturen är kanske inte direkt ond, men den är grym i sitt uttryck. Med hjälp av traditionella skrämgrepp som plötsliga och förstärkta ljud kan till och med en ström fallande ekollon på taket vara skrämmande.
Det grymma går igen mellan människorna som säger sig älska varandra. Där verkar det ibland som om von Trier vill ta upp kampen med filmer som SAW. Det finns flera otäcka scener i filmen - känsliga personer varnas. Likaså är sexscenerna explicita.

Filmen är bildskön som helhet. Här har von Trier med hjälp av fotografen Anthony Dod Mantle tagit sig till nya områden som han visar sig behärska mycket bra. Men just som man för en stund sjunker in i det hela lägger han krokben för sig själv och publiken med att till exempel lägga in en talande räv. På det viset fortsätter det. Frågan är om man ska se dessa ironiska grimaser som ett välfunnet grepp eller se dem som störande. Jag lutar åt det senare trots att det förstås gör filmen mer egensinnig. Men med några valda klipp hade filmen blivit bättre. Nu spretar den för mycket vissa stunder.
Men det räcker långt som det är också. Särskilt med det otroligt närvarande skådespeleri som Willem Dafoe och särskilt Charlotte Gainsbourg visar upp: fullkomligt lysande. Deras sorg är så påtaglig att den gör ont även i salongen.
Antichrist liknar som helhet inte någon annan film. Se den, det går att blunda på valda ställen och njuta av resten.

Perfekta prologer och bildskön skräck i von Triers Antichrist

Dansken Lars von Trier fortsätter att vara filmvärldens enfant terrible, som ett förment naturbarn med bokstavsdiagnos som är nog så medveten om vad han gör, tror Björn G Stenberg.