Perfekt men inte tråkigt

Trots att jag har sett Kroke fyra gånger tidigare så blir jag häpen när de fyra polackerna kliver upp på scenen och drar i gång. Sorlet från publiken upphör och Katalins konsertlokal fylls av vemod. Krokes variant av klezmer är en hybrid av den traditionella judiska folkmusiken, klassisk musik och jazz. Det är långt ifrån den traditionella klezmern. Melankolin har huvudrollen. Band som alltid spelar perfekt är ofta tråkiga att se live. Inte Kroke. Det beror framför allt på variationen. Det går inte en minut utan att tempot eller takten växlar. Ibland diskret, nästan omärkligt. Ibland brutalt så att det känns som att hela lokalen flyttar sig en bit. När Kroke spelar på Katalin för nästan två år sedan var Tomasz Grochot på trummor ny i bandet och gjorde varken från eller till. Nu har han en mer framträdande roll. Förutom att han tillför mer kraft till partierna med högt tempo, ges han plats till både ett långt solo och diverse inslag av stämningsskapande småljud. Tomasz Lato tar däremot mindre plats än tidigare. Han är fortfarande tydligt bandets motor och medelpunkt, men förutom några minuter av ljudhärmning med munnen håller han sig i bakgrunden. Krokes främsta styrka ligger i att de inte har bråttom. Ibland går flera minuter där stämningen långsamt byggs upp, för att sedan explodera i mäktigt arrangerade urladdningar. Och trots mina skyhöga förväntningar överraskar Kroke mig även den här gången. Det går liksom inte att minnas hur bra det lät när det gått ett tag och skivorna är trots sin höga klass faktiskt bara bleka kopior. Det är live Kroke ska ses. Och de ska verkligen ses.