Per Erik Wahlund till minne

Man förknippar gärna begrepp som boksynthet, kvalitet, smak och stil med Per Erik Wahlund. När han nu är borta har Uppsala förlorat en av sina sista stora humanister av den gamla stammen. Den gedigna kulturvärlden som håller kunskapen, bildningen och personlighetsdaningen i helgd tappar terräng. Per Erik Wahlund kom till Uppsala som sexåring 1929. Under åren som elev vid dåvarande Högre allmänna läroverket utförde han sina tidigaste översättningar med några tolkningar från latin av Catullus. Vid denna tid skrev han också sin första roman. Så småningom tillkom lyriken. Det man gärna tänker på i samband med honom är hur många roller han kom att spela under ett långt liv. Förutom översättare och poet var han också kulturjournalist, teaterkritiker, Japankännare, anglofil, skärgårdsbo, essäist, stilist, föreläsare och regissör. Den journalistiska banan inleddes i Upsala Nya Tidning på 1940-talet. Det var långt innan tidningen fick en egen kultursida. Materialet placerades där det fanns plats.

På 1950-talet flyttades verksamheten över till Svenska Dagbladet, där Wahlund efterträdde Sten Selander som teaterrecensent. Det var de år när "de gamle" fortfarande bestämde inriktningen och formen med namn som Harald Beyer, Ivar Harrie och Ebbe Linde. Lärdom varvades med analys och smakomdömen. Recensionen skrevs på natten efter premiären. Eller tidigt på morgonen för publicering i tidningen dagen därpå. Per Erik Wahlund höll ut i 35 år. Som översättare var han aktiv ännu längre. Romaner och essäsamlingar som han överfört till svenska är drygt 25 till antalet. Från pjäsöversättaren Wahlunds hand hann det bli ett 70-tal nummer. Bland dem sju av Bertolt Brechts pjäser och med denne en av Tysklands finaste och mest traditionsmedvetna stilister kände översättaren för övrigt en stark estetisk gemenskap. Brecht hade varit värd ett Nobelpris, sade han en gång.

När Uppsala stadsteater gav Oscar Wildes The Importance of beeing Ernest behöll man den engelska titeln. Det går inte att hitta någon svensk motsvarighet, menade översättaren helt korrekt. Inte ens en utlyst tävling kunde ändra på detta. Per Erik Wahlunds språkkänsla hade som vanligt lett honom rätt. Det var också på vår egen stadsteater som han gjorde ett av sina gästspel som regissör med Holbergs Jeppe på Berget. När det gällde romanerna och essäistiken brukade han själv sätta översättningarna av John Fowles och Peter Ackroyd men framför allt Swifts Gullivers resor, alla fyra böckerna, och Daniel Defoes dagbok Pestens år allra främst. Mest kända i dessa sammanhang är nog annars de många tolkningarna från japanska. Det var till den japanska diktningen Wahlund vände sig, när han för det egna diktandet sökte alternativ till modernismens fria vers. Till bilden av den lärde uppsaliensaren Wahlund hör även hans förnämliga essäistik. När denna genre hamnade i skymundan höll författaren mot och framträdde som dess främste företrädare på vårt språk. Lika värda att komma ihåg är volymerna med teaterkritik, som i dag är lika bildande och njutbara som när de kom ut.

Jag hade lite kontakter då och då under årens lopp med Per Erik Wahlund. När han slutade skriva i Svenska Dagbladet erbjöd han UNT:s kulturredaktion sina tjänster. Mera än planer blev detta dock inte. Det som utmärkte hans översättningar, kritik och essäer var ett kvalitetsmedvetande av högsta slag och en integritet av den omutliga sorten. Som språkman ägde han dessutom en förmåga att avlyssna både de främmande språken, framför allt engelska och tyska, och sitt eget tungomål de allra mest nyansladdade tonerna och hitta de rätta motsvarigheterna och uttrycken. Det sträckte sig från det högstämda till det mest vardagliga, vardagsnära och ibland låga. I kritiken och essäerna kunde man möta en ironi i sin allra subtilaste, slagkraftigast möjliga och därmed mest obarmhärtigt avslöjande form. Det fanns mycket humor i texterna, hans egna och andras. Och de understatements som gick att se här och var kunde rymma en hel livsåskådning. När det handlade om teater var det ofrånkomligt att detta kanske inte alla gånger föll regissören eller skådespelarna på läppen.

Flera gånger hade jag tillfälle att yrkesmässigt vara närvarande när Per Erik Wahlund föreläste. Det räckte med att lyssna, det behövdes inga anteckningar för att komma ihåg innehållet efteråt. Och det inte bara för att det som sades var så intressant. Det var varje gång en lysande talare som framträdde. Med auditoriet helt i sin hand. Kanske var det så teatern från sin sida gav tillbaka och ville påminna om den samhörighet som successivt vuxit fram mellan dem under alla deras år tillsammans.

Per Erik Wahlund till minne

In memoriam. När Per Erik Wahlund nu är borta har Uppsala förlorat en av sina sista stora humanister av den gamla stammen.