Påtaglig kemi

Sommarkvällen var mycket varm och säkert bidrog det goda vädret till det stora publikintresset. Trots att det fanns sittplatser för sjuhundra personer räckte de inte till, och något hundratal fick hålla till godo med ståplatser längst bak.Efter två inledande instrumentala låtar gjorde Rigmor Gustafsson entré. Hon gav ett avslappnat intryck och höjde stämningen bland åhörarna ytterligare.Som sångerska har hon stor kapacitet och hon tog höga toner lika naturligt som vi andra andas. Nackhåren reste sig när hon höll ut på vokalerna i Duke Ellingtons Do nothing till you hear from me. När hon sjöng Dizzy Gillespies A night in Tunisia fångade hon känslan av en afrikansk sommarnatt så bra att man nästan kunde känna den tryckande hettan och ökensanden under sandalerna.Den musikaliska nivån hos medlemmarna i Uppsala Storband är hög och särskilt altsaxofonisten Martin Berger, pianisten Martin Bender och Thomas Nilsson på trumpet briljerade i sina solon. De långa instrumentala partierna gav orkestern möjlighet att visa vad de går för. Särskilt The flamenco incident och deras tolkning av Olle Adolphssons Nu har jag fått den jag vill ha, i ett arrangemang av Magnus Lindgren, var storartade framföranden.Den musikaliska kemin mellan Gustafsson och Uppsala Storband var påtaglig. De har spelat tillsammans vid ett par tillfällen tidigare, och kompletterar och sporrar varandra.I några låtar kändes det emellertid som om musiken inte riktigt svängde och som om musikerna var alltför bundna av det som stod på deras notpapper. En kväll som denna blev dock detta endast ett litet minus i kanten och inte ens den myggarmé som anlände i slutet av konserten kunde förta intrycket av en musikupplevelse utöver det vanliga.