Såhär mitt under Stockholms Pridefestival är En italiensk familj på gränsen till sammanbrott en viktig påminnelse. När homosexualitet står i fokus och till och med SL-bussarna stoltserar med Prideflaggor kan man annars lätt förledas att tro att striden är vunnen: att det inte är konstigare att vara homosexuell än heterosexuell.
Men, tyvärr, det är det fortfarande i den italienska staden Lecce i Apulien, skådeplats för en riktigt fin dramakomedi av den turkiske regissören Ferzan Ozpetek.
Visserligen är den italienska familj som berättelsen kretsar kring på gränsen till parodisk: familjeföretaget fabricerar pasta - vad annars - farmor och ogift faster bor tillsammans med familjen, fadern är kolerisk och har sin tillflyktsort hos älskarinnan, modern gör allt för att upprätthålla fasaden... Men familjen skildras med så pass mycket humor, värme och individuella särarter att det inte gör någonting. Och när huvudpersonen Tommaso återvänder från Rom, redo att berätta att han är gay, blir inget riktigt som han tänkt sig.
Filmens titel anspelar på den spanske regissören Pedro Almodóvars Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, och vissa likheter finns det allt - som intresset för homosexualitet, vänskap och, faktiskt, höga klackar. Men den här filmen skapar också en alldeles egen sammansättning av sorg, vemod och glädje, vackert återspeglat i medelhavsmiljöns olidliga lätthet. Här går historien, förkroppsligad i ståtliga gamla byggnader, aldrig riktigt att skaka av sig.
I ett tvetydigt replikskifte mellan Tommaso och hans pojkvän säger den senare: ”Det är ju 2010” och får till svar: ”Ja, det är ju inte längre 2000”. Hur mycket har hänt egentligen? Till sist smälter tre generationers tider samman: farmoderns, föräldrarnas, Tommasos.