Argentinske tonsättaren A Piazzolla versus ryske tonsättaren I Stravinsky var det uttalade målet för tvåmanna -konserten i fredags kväll. Hur går Piazzollas tango nuevo ihop med Stravinskys roll som nutida musiks profet? Jodå, med violin/viola och accordeon som vapen satte de båda musikerna ögonblickligen igång med att bevisa saken för oss. Varför inte jazz och blues också, det ingår ju i båda tonsättar- nas uttrycksrepertoar?
Så programmets inledningsverk, Piazzollas Adios Noniño utfördes med spel ”vid sidan av” varandra, kryddat med extra harmonik, lite ”bluestango”. Tre stycken av Stravinsky (enda enskilda musik av honom vi åhörde denna kväll) utfördes med kongenial ironi och kärva ostinati i virtuos melodik och rytmik. Nino Rotas smäktande musik till de tre Gudfadern -filmerna fick vi smakprov ur i närmast orkestralt samspel; detta som tillfälligt avbrott i duellen Piazzolla/Stravinsky.
Accordeonisten Andersson hade, förutom de flesta av kvällens arrangemang, gjort ett eget slut på Stravinskys balett Våroffer, kallat Offertango där mycket riktigt offerdansens hektiska rytmer slank över till tangomusik. Respektlöst, med mycket humor och desto mera spelglädje.
Andra verk kom som lustiga mellanspel men i andra avdelningen fick främst Piaz- zollas verk stå som värd för förnyade infall från Våroffer. Piazzollas Oblivion kor- sades genialiskt med starten på Våroffer till en märkligt spänningsladdad helhet. Och den slutliga symbiosen kom så i Piazzollas De fyra årstiderna i Buenos Aires, där originalmusiken ständigt blandades med bitar ur Våroffer. Oerhört tekniskt/rytmiskt krävande, utfört med överlägsen skicklighet och spelglädje, ända fram till sluten cirkel i sista satsen om Våren. Finns det inte en liten jazzbacill i all slags musik?