Påskstekens bittra bismak

Det råder goda tider för kött. I rutan och på bokdiskarna möts vi av Per Morbergs vräkiga machomat, sådan innehåller som bekant alltid animalier, och Natur & Kultur gav förra året ut kokboken med det korta och koncisa namnet Kött (2009). Att känna kärlek till en redig köttbit är inte, om det någonsin varit det, särskilt tabu i dagens Sverige. Men det är inte bara i den lustfyllda gastronomin som kött har en framträdande roll, med de senaste årens tonvikt på GI-dieter är även hälsofolket frälst på kosthållningar med mycket fett och protein. Det kan ibland tyckas som om det bara är Anna Skipper i programmet Du är vad du äter, som oförtrutet kämpar vidare med sitt propagerande för en grön kost; Optimal förlag gav till exempel nyligen ut den amerikanska författaren och aktivisten Lierre Keiths Vegomyten. Maten, rättvisan och en hållbar framtid (2010), om en övertygad vegans omvändelse till lika trosviss karnivor.

Det är inte bara en mentalitetsfråga, faktum är att vi äter mer kött än någonsin i Sverige (mellan 1990 och 2006 en ökning med 56 procent) samtidigt som priset på köttet sjunker - med hela 30 procent sen 1990. Mer kött för mindre pengar, det är inte svårt att räkna ut att den ekvationen med nödvändighet utesluter variablerna "småskaligt jordbruk" och "gott djurliv" för att gå ihop.

Och mitt i denna köttets framgångssaga kommer nu rapporterna som visar upp myntets baksida. Makarna Torbjörn och Ylva Esping är förvisso inte heller intresserade av att utesluta kött ur kosten eller att propagera för vegetarianism som ett bättre alternativ till allätandet. Det gör de klart redan i ett av de inledande kapitlen till sin nyutkomna reportagebok: Monsterbiff till middag? Fusket och snusket med vårt älskade kött (2010): "Djur är mat. Det går att etiskt försvara köttätande, men inte den extrema djurindustrin. Det går att äta kött med gott samvete."

Det sista konstaterandet, att det går att äta kött med gott samvete, ska det visa sig att deras egen bok i stort motsäger - jag återkommer till det. Espings har skrivit en rapport om den svenska köttindustrin som är en mardröm att läsa, milt sagt. Att tro sig veta att det finns kycklingar som lever trångt eller grisar som far illa är en sak, men att faktiskt konfronteras med hur vanligt det är att majoriteten av dessa djur lever under miserabla förhållanden är en annan. Deras nagelfarande av hela spektrat, från djurens födsel via uppväxt till slaktstund, ger en bild av ett Sverige vars berömda djurskyddslagar ekar så ihåligt att det är rent skamligt.

Det ser inte så bra ut på andra sidan Atlanten heller, vilket författaren Jonathan Safran Foer visar i sin Eating Animals (2009), som är en undersökning av köttätandets olika aspekter med ett mer filosofiskt och litterärt anslag än Espings sakliga journalistprosa. Safran Foers bok har också en något annorlunda utgångspunkt än Monsterbiff till middag?. Skillnaden hörs redan i titeln, Eating Animals; där Torbjörn och Ylva Esping utgår från att djur är mat - kött - har Safran Foer redan från början tagit hänsyn till dilemmat om det överhuvudtaget är okej för människan att äta (andra) djur. Någon generell åsikt om det vill Safran Foer inte ge, men för egen del har arbetet med boken gjort honom till övertygad vegetarian.

Båda böckerna är sympatiskt skrivna så tillvida att det inte finns något fundamentalistiskt, programmatiskt över dem (att jämföra med exempelvis Lierre Keiths Vegomyten, som redan i inledningen öser på med ett otal "sanningen är") - författarna verkar vara överens om att en pragmatisk hållning (där det alltid är bättre att göra så mycket rätt man kan än att låta bli) är vägen att gå. Safran Foer har kritiserats, bland annat av Anders Mathlein i Ordfronts litterära magasin (december 2009), för att inte hänvisa till giganten på området, Peter Singer. En berättigad kritik - Singers Djurens frigörelse (1975) är en föregångare som dessutom tar upp det mesta av det Safran Foer behandlar - men det gör inte Eating Animals mindre läsvärd.

Amerikansk och svensk djurhållning har visserligen en del saker som skiljer dem åt (det är till exempel tillåtet med svanskupering på grisar i USA), men betydligt mer som förenar. Att lägga båda dessa noggrant researchade redogörelser sida vid sida utesluter effektivt möjligheten att vända bort blicken och börja mumla om undantagen som bekräftar regeln. Det går inte att bortse från, att finns det överhuvudtaget några undantag att tala om så är det de som handlar om de få djur som har det bra från födsel till död.

Att Espings valt att plocka upp en "belgian blue" på omslaget och i titeln är en viktig poäng. Inte så mycket för att användningen av belgisk blå är mycket större än man kan tro i Sverige - både uppfödare och slakterier tjänar pengar på det, så det tigande samförståndet är norm - utan för att haussen kring den framavlade kossan från Belgien så effektivt skyler över alla andra vanarter och missförhållanden i svensk djurhållning och köttindustri. Motståndet mot belgisk blå (vars användning i svensk avel ändå tycks hållas på en någorlunda rimlig nivå) blir ett slags dimridå som flyttar fokus från en helt igenom rutten köttbransch.

Det finns ingen anledning att spara på detaljerna. Nötkreaturen är de som har det förhållandevis bäst av de svenska djuren, vilket egentligen inte säger så mycket: om man tror att kor som fått gå fria och beta utomhus har fått göra det större delen av tiden, större delen av året, misstar man sig. Den svenska djurskyddsförordningens regler säger att mjölkkor måste gå ute mellan 372 och 732 timmar om året, vilket innebär att det är fullt tillåtet att hålla dem inomhus mellan 92 och 96 procent av deras livstid. Hur lite kor vars ägare struntar i lagstiftningen får vara utomhus vill man inte ens tänka på.

Det finns kor som står uppbundna i ladugårdarna, trots att det är förbjudet, tio månader om året på ett utrymme som inte tillåter några andra utsvävningar än att sträcka fram huvudet för att äta, stå och lägga sig. Sju procent av nötkreaturen behandlas med antibiotika, 60 procent visar årligen tecken på dålig juverhälsa - till följd av extrem avel och mjölkning. "Kan vi verkligen dricka mjölk och bre smör på brödet med gott samvete? Jag måste svara nej", skriver en av Espingarna och konstaterar att det helt enkelt inte finns någon mjölk från frigående kor av naturliga raser att tillgå, Kravmärkta produkter inräknade. Mjölkkornas belägenhet visar med all önskvärd tydlighet att det inte bara går att tänka i termer av "kött eller inte kött".

Likadant är det förstås med ägg, även om Espings ägnar förvånansvärt lite utrymme åt äggläggande höns i sin bok och fokuserar på de kycklingar som föds upp för köttets skull, så kallade broilers. En kort sammanfattning: det finns inga kycklingar i Sverige som inte är av snabbväxande art, till och med uppfödarna av den berömda ekologiska Bosarpkycklingen är förvisade till att använda sig av framavlade fåglar med stora hälsoproblem. Deras förvridna kycklingar får visserligen gå utomhus och picka i all naturlighet, men förvridna är de likväl.

Kalkoner föds upp i mindre skala, men har det kanske värst av alla. De har svårt att röra sig, både på grund av att det är så trångt om utrymme och att deras ben knappt klarar av att bära tyngden av de köttstinna kropparna. Stor del av tiden fördriver de dessutom i halvmörker, för att hålla kannibalismen som är en av följd av trångboddheten i schack. De abnorma kropparna gör att kalkonerna inte heller kan reproducera sig själva, allt sker med insemination. Hur det går till? Det är på bonden/uppfödaren det kommer an att stimulera tupparna till ejakulation. Köttindustrin reser etiska dilemman som når långt bortom frågan om det är rätt eller fel att äta andra varelser.

I Monsterbiff till middag? blir det också tydligt hur illa ställt det är hos grisarna, med en dödlighet hos småkultingar som ofta ligger på 8-16 procent och suggor som därför fixeras, vilket är otillåtet men utbrett, för att inte ligga ihjäl dem. Liggsår som följd av halmbrist, smågrisar som dör av svält för att kullarna blivit för stora - och någon ekologisk produktion att tala om finns knappt.

Vad ska vi göra med all den här informationen? I slutändan är det ju konsumentperspektivet som blir det avgörande. Vad vi har framför oss är uppenbarligen en korrupt och minst sagt svårnavigerad bransch, men hur det än är påverkar vi hur den ser ut genom de val vi gör. Det som är allra svårast att ta till sig i Espings bok, åtminstone för mig, är inte i första hand hur vidrig industrin i stort ser ut, utan det finns så få alternativ. Beskrivningen av hur ett i alla hänseenden vanskött slakteri i Tierp återfick sin Kravcertifiering eftersom de djur som behandlats illa inte var några Kravdjur, kan få vem som helst att tappa modet. Kravmärkningen är det som vi konsumenter fått lära oss är det etiskt rätta alternativet, men om inte ens det är en garant för att djuren har det bra under sina liv och vid sin död: vem i hela världen kan man lita på?

Jonathan Safran Foer pekar på den vanmakt och osäkerhet som man står inför som konsument, hur svårt det är att lita på att även småskaligt jordbruk, mindre uppfödare och ekologiska farmar erbjuder goda djurliv. "Hur säker behöver jag vara?", frågar han sig, och fortsätter: "Är den selektiva allätarens strategi 'naiv' på ett sätt som vegetarianism inte är?" Frågan är inte omotiverad, men däremot obekväm för alla som liksom jag försöker intala sig själva att så länge man äter bra kött är det lugnt. Men hur vet man att det är bra kött man äter, när kan man egentligen vara säker?

Olyckligtvis kan man förmodligen aldrig vara säker, såvida man inte följer de djur man ska äta på nära håll genom deras liv. Att det går, som paret Esping inledningsvis framhåller, att äta kött med gott samvete är alltså en sanning med modifikation. Rent teoretiskt sett är det förstås möjligt, men i praktiken kostar det inte bara ansträngningen att hitta det goda köttet utan också en hel del pengar. Och så kan man ändå inte vara helt säker på att de pengar man spenderar går till något genuint bra.

Safran Foer menar att de som väljer att äta kött från bra gårdar i sin egenskap av att vara köttätare riskerar att ibland äta det massproducerade industriella köttet ändå, helt enkelt därför är det är så besvärligt att få tag i bra kött (i USA kommer mer än 99% av allt kött från storindustrin). Naturligtvis är risken större att man plockar på sig fel kött om man är köttätare, än om man inte äter kött alls.

Argumentet att människan till sin natur är köttätare, är både lätt och svårt att kringgå beroende på hur man ser det. Men låt oss för enkelhetens skull anta att det ideala för oss är att äta en varierad kost bestående av livsmedel både från växt- och djurriket: På bekostnad av vad kan vi fortsätta att vara ideala i vår kosthållning - hur dåligt kan vi behandla andra djur och fortfarande anse det vara värt det? Och, om den empatiska hållningen inte biter på oss, hur idealt är det egentligen för människan att konsumera kött som är fullproppat med antibiotika, som kommer från djur som är framavlade i minst sagt onaturlig form? Torbjörn och Ylva Esping går inte närmare in på hälsoaspekten av att äta industriellt framtaget kött, men Safran Foer lyfter frågan och ägnar ett kapitel åt pandemier i allmänhet och fågelinfluensan i synnerhet. Han skriver: "Vi kan inte ignorera att (?) ett av de största hoten mot vår hälsa i dag, har allt att göra med hälsan hos världens alla djur i uppfödning, fåglar mest av allt."

Alternativen till industriköttet är i dag skriande otillräckliga både till antal och till kvalitet. Det är inte bara en fråga om djurens utan också människans välfärd som gör att vi bör se till att de blir fler - och bättre.