Paris blir allt glassigare

Stockholmsgänget Paris fortsätter att omhulda det hemmagjorda - se bara albumtiteln, som säger att "det här har vi gjort hemma, alldeles själva". Samtidigt blir Paris förstås allt bättre på det de gör, och den stapplande udden från de tidiga alstren har ersatts med stabilt låtskrivande och klädsam eftertanke. Åtminstone delvis. Annika Mellin sjunger fortfarande med charmigt tunn röst och det stötiga och kantiga har alltid företräde framför det smidiga och jämnt flytande.
Blondierocken har lämnats därhän för utflykter i mer melankolisk syntpop. De djupa basrytmerna mot Mellins ljusa röst för snarare tankarna till den där sortens 80-talspop som Spandau Ballet gjorde. Glassig men sorgsen på samma gång, utan att vara alltför nostalgisk.

Paris blir allt glassigare

Paris fortsätter göra hemmagjord pop med 80-talsvibbar. Men nu är Blondierocken ersatt med ett glassigt vemod, skriver Johanna Åberg.