Fjortonåriga Simo sover och drömmer om en tunnelbana som störtar från en bro ner i ett mörkt vatten. Där, under ytan, simmar även han. När han vaknar ligger ett drömskt filter kvar över den här dystra domedagsdoftande historien. Den utspelar sig i en betongförort till Helsingfors, där Simo bor med sin alkoholiserade mamma och äldre bror i ett kaosartat hem. Här finns också en medelålders homosexuell granne, en plågad flickvän och ett stort mörker.
Kanske hade det varit bra att ha läst romanen av Pirkko Saisio innan den här filmupplevelsen, för här handlar det mer om stämning än om handling och att filmen utspelar sig strax innan den äldste brodern ska lämna hemmet för att avtjäna ett fängelsestraff hade nog snabbare fastnat med lite förkunskaper.
Regissören Pirjo Honkasalo är en av Finlands mest kända. Att försöka hitta likheter med den i Sverige förmodligen mer kända Aki Kaurismäki ligger först nära till hands, men det stämmer inte riktigt eftersom han ofta har en melankolisk humor i botten av sina dystra filmer.
Detta har inte ett spår av komik, Pirjo Honkasalo kallar själv lite skämtsamt filmen för "finsk noir" i pressmaterialet. Det innebär dock inga snabba cash, däremot mycket tungsinthet och plötsliga utbrott av våld och sadistiska handlingar. Simo må ha en gullig Justin Bieber-aura men han blir alldeles för påverkad av sin äldre nihilistiske bror, som ger honom tveksamma råd i stil med "man ska alltid slå kvinnor".
Filmad i svartvitt är den, kanske paradoxalt nog, enormt vacker. Varje scen känns som ett noga utmejslat konstverk och "Betongnatt" blir en mycket stilful skildring av det sociala arvets förödande betydelse.