Den brittiska humorserien ”Vicious” och den norska dokumentären ”Syskon för evigt” är två så fundamentalt olika tv-program att det enda de ser ut att ha gemensamt är att SVT sänt dem båda den här veckan. Men, om man frigör dem från alla yttre attribut, skrapar bort sammanhang och plats, så visar det sig att de sinsemellan olika berättelserna har en gemensam kärna: det strävsamma paret.
Det gamla inbitna bögparet Stuart och Freddie i ”Vicious”, lika utpräglat fjolliga som utstuderat brittiska, samlar i det första avsnittet några vänner i sitt hem för att hålla likvaka över den senast hädangångna i bekantskapskretsen, Freddies gamla flamma från sådär femtio år sedan. När det sedan visar sig att ett av den dödes alla kärleksbrev egentligen var riktat till Stuart, urartar det konstanta gnabbet till fullgånget gräl. Förolämpningarna står som spön i backen. I slutscenerna konstaterar Stuart dramatiskt att allt som Freddie har sagt är oförlåtligt, att det är omöjligt att bli sams igen. ”Stuart, förlåt mig”, säger Freddie och får till svar: ”Äsch, det gör inget.” Det är oemotståndligt roligt, denna benhårda jargong, eftersom alltihop vilar på den grundmurade överenskommelsen att det är de två mot solnedgången, i evighet amen.
Syskonparet Magnar och Oddny Kleiva i dokumentärfilmen ”Syskon för evigt”, är i ungefär samma ålder som Freddie och Stuart, sådär runt 70. Medfarna av arbete och livslångt slit ser de dock ut att vara mycket äldre än så, där de med böjda – nästan dubbelvikta – kroppar går och matar korna, sätter potatis och beskär fruktträden på familjegården på den norska landsbygden. Filmen påminner inte så lite om den fantastiska ”Kokvinnorna”, i dess skildring av två syskon som lever av och med naturen, till synes avskilda från allt vad modernitet och civilisation heter. Detta är så långt från kultursnobberierna och de sirliga tekannorna i ”Vicious” som något rimligen kan komma.
Och ändå. Den helt fiktiva humorserien och den alldeles sanna dokumentären vilar på samma fundament: detta att vara två och vara oskiljaktiga. Magnar och Oddny grälar inte, här utväxlas inga giftiga repliker, nej, faktum är att de tycks prata mer med både kor och hjortar än med varandra. Men deras tillvaro är helt beroende av det tysta samförståndet och det sedan decennier inövade samspelet, som sker till synes friktionsfritt. Stuarts och Freddies kärleksförhållande hämtar sin näring ur friktionen, men det är lika mycket en del av avtalet som Magnars och Oddnys ordknappa gemenskap.
”Vicious” och ”Syskon för evigt” ställer sig i varsin ände av spektrat över hur en relation mellan två individer kan se ut. Men i båda fallen är det just detta ”två” som är själva förutsättningen för hela existensen. Olikt, men ändå likt. Och väldigt fint.