Papperexercis
KRÖNIKA. Jag har nästan alltid någon slags näsdukar i fickorna. Det händer till och med att jag har små fina paket med vikta och mycket mjuka pappersnäsdukar.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Förmodligen går pappersfixerningen tillbaka på något i barndomen. Men det gör ingenting, det är i vilket fall som helst mycket funktionellt. Det är inte alldeles enkelt att ringa in en positiv kärna hos sig själv. Det är inte ens särskilt ofta man blir tvungen att försöka.
En fikapaus en helt vanlig tisdag kan plötsligt förvandlas till en av de där egentligen inte särskilt behagliga stunderna av självdefiniering.
Jag sitter på en bar i Helsingfors och röker tillsammans med en gin och tonic. Jag önskar att jag kunde skriva någonting annat, något som låter mindre drabbat av klichéer, men som journalist måste jag hålla mig till sanningen. Jag är på arbetsresa. Det är därför jag kan unna mig att (rese-)röka och dricka sprit till lunch. På hemmaplan gör man som regel bäst i att hålla sitt Hemingway-komplex på avstånd, men på resande fot kan man vara lite generösare mot jaget.
I esplanaden utanför går gråa människor förbi. Alltså bokstavligt gråa: Ljusgråa trenchcoats och dammgråa hår, och ibland släpar de på små hundar i samma färg som nästan smälter in i trottoaren. Vintern är alltid grå och ger en ganska behagligt monokrom och dyster känsla. Men för mig känns det mångfärgat och somrigt, i alla fall några ögonblick, men det beror nog mest på att jag (rese-)röker inomhus. Det blir en fin kontrast.
Efter ganska många cigaretter kommer en servitör fram och frågar på bruten skolsvenska om jag har allt jag behöver. Jag glömmer var jag befinner mig och svarar som den socialt vältränande Sverigefinländare jag är att allt är toppen. Det blir ett möte mellan mina två kulturer. Och i skarven blir jag tvungen att definiera mig själv.
"Jotack, det är bra." säger jag artigt.
"Och vad är bra med dig?" säger servitören.
Antagligen är det inte en fråga, utan kanske mer en hint om att det är dags att beställa mer eller sticka därifrån, men jag börjar ändå fundera. Vad är egentligen bra med mig? Finns det någon som kan peka på något bra i dem själva, någonting som verkligen beror på dem som individer, och inte på relationer, yttre prestationer eller andra omgivande faktorer. Eller består vi alla bara av de attribut som kan appliceras på vår tomma mänskliga grundstruktur?
När jag sträcker mig efter min plånbok som ligger i en jackficka känner jag att den är inlindad i några pappersservetter. Jag behöver inte snyta mig, men det känns tryggt att veta att jag slipper använda ärmen om behov uppstår. Och där har jag det; det bästa med mig. Det är en dubbel insikt. Först blir jag glad, nästan lite stolt, men efter en stund kommer jag fram till att det kanske är en smula torftigt att hänga upp sin person på några skrynkliga servetter. Jag borde nog dra på mig en rejäl förkylning.