Såhär inför Fars dag kan man förstås glädjas åt att det i år har kommit flera böcker som handlar om just pappor. Så pass många att DN:s Malin Ullgren i veckan sedan utnämnde år 2012 till "far- och sonberättelsens år", med Aris Fioretos Halva solen, Leif Zerns Kaddish på motorcykel, Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, Peter Handbergs Skuggor och Johannes Anyurus En storm kom från paradiset som några av exemplen.
Medan döttrars litterära skildringar av sina mödrar har tolkats som ett led i en frigörelse från gamla könsmönster, kan man tänka sig att något liknande gäller när manliga författare skriver om sina fäder, menar Ullgren: "Att först verkligen nagla fast den mansroll man vuxit upp med, eller i skuggan av, för att över huvud taget kunna undvika den."
Det är en intressant tanke. Och kanske är nästa steg för skrivande pappor att börja resonera kring sitt eget föräldraskap. Vilket flera redan har gjort. Bland böckerna finns Johan Nilssons Koka makaroner (2003), antologin Uppdrag: pappa (2004) och Andreas Ekströms Hemliga pappan (2006). Tillkommer pappabloggar och åtminstone en tidning: förra hösten lanserades "Skandinaviens första och enda renodlade pappatidning", Pappa magazine.
Ändå tar frågan om att vara pappa fortfarande mycket mindre plats i offentligheten än den om att vara mamma. I början av hösten kom den första föräldraboken skriven av båda föräldrarna: Daniel Åbergs och Johanna Ögrens När två blev tre. Men den lär bara ha haft en manlig recensent: UNT:s Björn Lövenlid, medarbetare på kulturredaktionen och tillika småbarnspappa (som för övrigt går på en tids föräldraledighet från och med måndag).
Föräldraskap tycks i medier - i såväl reklam som journalistik - ännu vara en fråga för kvinnor i första hand. Som om mammor vore lite mer föräldrar än pappor. Lite mer... speciella. Om kvinnan är det andra könet, är pappan den andra föräldern.
Sådana budskap återfinns också i barnlitteraturen. Kanske särskilt i den översatta: som i den underhållande boken Var är mamma? av Julia Donaldson och Axel Scheffler (med svensk text av Lennart Hellsing). Det är en lång jakt på mamma och när pappa dyker upp är hans uppgift att lämna över barnet till henne.
I Ann Forslinds fina serie om Bäbis (min ettårings favoritböcker) är båda föräldrarna närvarande. Ändå finns där en tendens till att det först är när mamma dyker upp som bäbis kan bli helt trygg. Som i Bäbis rädd: pappa tröstar, men avslutningsvis försäkras: "och här är mamma". Eller i Bäbis dansar: pappa blåser när bäbis har ramlat, men det hjälper inte. Först när mamma kommer med plåster blir allt bra.
Visst är det så att kvinnor statistiskt sett alltjämt tar det största ansvaret för hem och barn. Men det finns också allt fler män som ser till att de där siffrorna hela tiden förbättras ur jämställdhetssynpunkt. De män vars någorlunda jämställda, specifika verklighet står i förvirrande kontrast mot den allmänna, genomsnittliga ojämställdheten. De som finns där när barnen behöver tröst men ändå inte anses duga ordentligt. För dem, som faktiskt delar lika på ansvaret, måste det vara frustrerande att mammarollen förblir så överskuggande. Att mamman ofta förblir experten i familjen. Att barnen - därför? - så lätt blir mammiga.
Det skapar lätt onda spiraler. Där pappan blir uppgiven och får dåligt självförtroende: barnen tyr sig ju ändå till mamman. Och hon får ångest och dåligt samvete: över att inte svara mot alla förväntningarna. Och barnen känner detta och mönstret förstärks.
Så kanske är det läge att ge ett paket plåster till Far imorgon? Med ensamrätt att ge till barnen vid behov av tröst. Inte bara på Fars dag.