Man kan väl lugnt säga att de ökända frånvarande fäderna inte direkt har varit lika osynliga på vita duken (eller den någon mindre skärmen). Det finns så många som smitit från sitt ansvar i verkliga livet att historierna om de dåliga papporna har blivit många. Mödrarna har inte alls blivit lika skildrade, förmodligen för att den förälder som stannat kvar inte går att göra lika vare sig idealistisk eller mystisk. Det kunde absolut göra sig med ett par extra mammamånader på biograferna.
Ofta skildras papporna som egotrippade och i gång med något ”stort” livsprojekt, långt större än familjen och barnen. Eller så är de bara svaga själar som inte lyckas få till det riktigt, fast i missbruk eller annat som stör. Både Rolf Lassgård i ”Min store tjocke far” (regi Kjell-Åke Andersson) och Mikael Persbrandt i ”Mig äger ingen” (också här Kjell-Åke Andersson) vill väl, men flaskan är större. I filmen ”Säg aldrig aldrig” (regi Rob Reiner) spelar den strax 70-årige Michael Douglas en man som sent i livet får chans att stapplande börja om med sin vuxne son, efter att inte ha brytt sig under hela hans uppväxt.
Det finns förstås många exempel på motsatsen, på pappor som verkligen satsar. Inte minst har svenska författare och filmare varit på bra på att skildra dem. Ta bara Sunes pappa, Madickens pappa och pappa Fares i ”Farsan” av Josef Fares. Varma människor som man tar in med alla deras fel och brister. Och vem hade inte velat ha en far som Steve Martin i ”Brudens far”, (regi Charles Shyer), en typiskt snäll far på film, motvilligt involverad men med stort hjärta.
Men självklart är det som alltid svårare att gestalta den Goda karaktären, det måste till fläckar för att solen ska bli intressant. En av de bästa i granskningen av föräldrar blir alfahannen Freddy i filmen ”Schimpanser”, i regi av Tim Allen. Förutom att han leder sin flock i en blodig drabbning mot invaderande grannar tar han hand om den föräldralöse Oscar i ett slags Bambi om apor. Fascinerande naturfilm.
Eftersom patriarkatet varit så förhärskande har det förstås varit tacksamt att både granska och driva med fadersfiguren, särskilt förstås i dess klichéfyllda form. Genomlysningen av modersrollen har inte alls varit lika stark; där vi ser vi fram emot en jämn könsfördelning. Inte minst återstår att skildra föräldrarollen i alla de allt mer komplicerade former som nutiden bjuder.
Och nog borde väl alla dessa filmer om dåliga pappor göra att fler tar ut sina pappamånader?