Pånyttfött och vitalt i Sollentuna

Övergiven av så gott som alla de viktiga konstgallerierna i Stockholm och övriga landet var Konstmässan i Sollentuna förra året på väg att bli uträknad för gott. En synnerligen reducerad mässa med ett fåtal sevärda verk, glest med
besökare mellan montrarna och en allmän känsla av bäst-före-datum gjorde anrättningen avslagen och trist. Det var ingen särskilt djärv gissning att uppstickaren Market skulle innebära dödsstöten för Konstmässan.

Men skam den som ger sig. Årets mässa, den 27:e i ordningen enligt mässgeneralen Bengt Tornvalls sätt att räkna, har sett om sitt hus. I brist på ledande, svenska gallerier har man bjudit in kvalitetsgallerister från Finland, liksom tidigare år ordnat en specialutställning med unga konsthögskoleelever från flera av landets konsthögskolor (dock inte Kungl konsthögskolan i Stockholm), skapat en särskild avdelning där Borås tillåts proklamera sig som Konststad (ingen blygsamhet där) och sist men inte minst lyckats värva ett par unga, nya gallerister som begår sin mässdebut med riktigt intressanta konstnärer (Galleri Niklas Belenius och Mirai Projects). Så även om påståendet att mässan vuxit inte riktigt överensstämmer med verkligheten har Konstmässan 2007 i mässhallarna i Sollentuna faktiskt blivit riktigt sevärd.

Inte minst beror detta på de inbjudna gallerierna från grannlandet Finland, som bland annat kan visa en svit kärleksfulla bilder av åldrandet (Anna-Maija Arras), fritt måleri hos Galleri Johan S (Emmi Tavela) och originella varianter av genustänkande i gott oljemåleri (Viggo Wallensköld).
Medan konsthögskoleeleverna den här gången är påfallande bleka. Tillbakadraget, lite ängsligt och föga utmanande blir omdömet om deras del av mässan. Ska någon ändå lyftas ram blir det Jakob Ojanen från Konstfack som leker med Tomteverkstans rutiga färg i julaftonens Disneyprogram och förvandlar konceptet till en lek med varseblivning, fiktion och verklighet. Eller Ulrika Casselbrant, också hon från Konstfack, som ägnar sig åt väggmåleri med arabisk text för att pröva integration på annorlunda villkor.

Att det finns ett konstliv också utanför storstadsregionen är ingen nyhet. Biblioteksstaden Borås stad är känd för sin förnämliga konstsamling, och här kan man utöver en modell av den omdiskuterade 9-metersskulpturen Pinocchio av Jim Dine visa upp flera rariteter. Ett självporträtt av Chuck Close, verk av Louise Bourgeois, Lars Thunbjörk och Jarl Ingvarsson ingår i Borås stolta presentation. Där man inte ens avstår från att jämställa sig med storheter som Tate Modern i London eller Hamburger Bahnhof i Berlin. Jämförelsen får väl skrivas på humorkontot, men lite patetiskt ter det sig ändå.

Även bland de medverkande gallerierna från övriga landet hittar man en del säkra kort. Som alltid lika originelle och överraskande Carl Johan de Geer som denna gång visar fotografier från sitt minst sagt äventyrliga liv som bilförare. Det är Uppsalagalleriet Stefan Larsson som har äran att representera De Geer. Medan Uppsalakonstnären Anna-Karin Brus mångtydiga, lågmälda bilder återfinns hos Galleri Agardh och Tornvall.

Mer Uppsala: Lena Kriström hos Galleri Final (där man också kan se mästarfotografi av Christer Strömholm), måleri av Nito Vega, keramik av Eva Hedberg och en matta designad C Göran Karlsson.
Gott och blandat, således, precis som man vant sig vid att en konstmässa ska vara. Roligast i år är väl annars det speciella performanceprogram som kommer att presenteras under alla mässdagarna och som började lite trevande vid onsdagens pressvisning. Där den norske konstnären Stein Henningsen vandrade runt bland montrarna iförd kamouflagekostym och bärande ett kors innan han fann för gott att lägga sig ner med den tunga bördan på magen. Medan Stéphanne Carbonne iklädde sig genomskinlig plastkostym och en annan konstnär drog en svart säck över huvudet och lade sig fastbunden mitt i vernissagevimlet.

Kanske handlade det om något så viktigt som konstens och konstnärernas villkor i dagens svenska samhälle.
Närvarande kulturminister utryckte i sammanhanget sin förtjusning över Konstmässan och lovade göra vad hon kunde för att förbättra konstnärernas villkor. Vackra ord som gärna får omsättas i verklighet. Men då kanske det handlar om andra fora än en konstmässa som trots allt i första hand är inriktad på kommers - vare sig den äger rum i Sollentuna eller som hos market om ett par veckor i Konstakademiens lokaler.

Pånyttfött och vitalt i Sollentuna

Storsatsning på performenskonst, ett par nya, unga gallerister från Stockholm och en handfull inbjudna finska kvalitetsgallerister gör årets konstmässa i Sollentuna riktigt sevärd.