- Tja, det är en komplicerad historia det där. För tillfället är jag i alla fall the good guy, så nu känns det bra att fara hem med priset, säger litteraturpristagaren, medan han i hast signerar böcker innan han ska äta lunch med det akademiska livets högdjur på Uppsala slott.
På Luciadagen är han glad men trött. Det har varit en intensiv vecka med stora fester och många frågor. Orhan Pamuk har den här Uppsalaförmiddagen deltagit i Universitetsbibliotekets invigning av en monterutställning om hans författarskap. Under det därpå följande estradsamtalet i bibliotekets boksal, har han för det lilla fåtalet inbjudna och sina samtalspartners, professorerna Eva Csato Johansson (Uppsala), Nüket Esen (Istanbul) och Bernt Brendemoen (Oslo), avslöjat en del om sig själv:
Till exempel att han har varit i Uppsala förut, bland annat för att besöka Gustavianum och titta på Augsburgska skåpet.
- I senaste boken Snö nämner jag faktiskt Uppsala och den där biskopen som upptäckte att snöflingan har sex hörn.
(Sidan 262, Olaus Magnus, letar jag mig fram till senare under dagen.)
Personskildring genom föremål
Professor Brendemoen frågar hur det kommer sig att Pamuk, som gärna skriver om föremål, privat verkar vara helt ointresserad av sådana:
- I din lägenhet finns det ju knappt några möbler, bara bokhyllor!
Orhan Pamuk svarar:
- Det finns besatta samlare som älskar sina objekt, numrera dem och visar fram dem. Jag är inte sådan. Jag kan visst bli entusiastisk och köpa något, men glömmer sedan bort föremålet. Det blir dammigt eller går sönder. I början hade jag förresten inga pengar att köpa saker för. Jag köpte bara böcker.
Som författare använder han föremål för att ge berättelserna avstamp och fart, personerna skildras bland annat genom sina förhållanden till de vardagliga tingen:
- Hur någon bär sina kläder, röker en cigarett, betraktar en målning...
- Jag har svårt för de ultradramatiska författarna, som Dostojevskij, som knappt befattar sig med några ting.
Författare han däremot läst och påverkats av är Honoré du Balzac, William Faulkner, James Joyce, Joyce Carol Oates, Paul Auster - och han har läst August Strindberg.
- Det var när jag var i tjugoårsåldern. Jag ville läsa en svensk författare. Och jag tyckte om honom, hans vrede, hans energi.
Han säger att han i ungdomen var en slumpmässig läsare utkastad i ett hav av text.
- Så är det inte nu. Jag seglar inte utan sjökort. Och jag läser inte utan avsikt.
Vred dialog med läsaren
Hur skriver han då, för en tänkt publik?
- När jag var yngre skrev jag för att jag ville bli uppmärksammad av pappa, kritikerna, författare som jag själv brydde mig om. Jag ville bli läst av John Updike...
Det blev han. Updike har till och med skrivit tre essäer om Pamuk.
- Nu har jag blivit äldre (54) och har hittat mitt eget språk. Jag översätts till 50 språk och har många läsare. Men fortfarande är det lika hårt att skriva varje ny bok, varje sida. Jag arbetar hela tiden i en vred dialog med en tänkt läsare och försöker överlista honom eller henne genom att inte skriva nästa mening exakt som man skulle kunna förvänta sig.
Någon i publiken i boksalen frågade om hans öppenhet kring reaktioner och privatliv i det annars mer tillknäppta och formella Turkiet.
- Jag har valt öppenheten. Jag är snäll mot mina läsare, inte mot familjen. Men det har sitt pris. Min bror har varit upprörd, min mor inte lika mycket. Mest har det handlat om hur media plockar ?godbitar? ur mina texter, gärna sådant som handlar om sex, masturbation, föräldrar, mest för att förlöjliga mig och ge en felaktig bild av mina böcker. Det upprör mig!
Orhan Pamuk berättade också att han om åtta månader ska vara klar med en ny bok. Idén till den fick han för åtta år sedan, för fyra år sedan började han skriva och när han kommer hem är det dags att slutföra romanen.
- Den handlar om kärlek ur alla tänkbara aspekter: åtrå, längtan, svartsjuka, besatthet. Allt analyserat av en person som blickar tillbaka distanserat och balanserat.