Pålitlig pop av McCartney

Tja, nya cd:n rymmer pålitlig hantverkspop av typiskt McCartneyskt märke, en aning mer förutsägbart än några av hans relativt förbisedda skivor från senare år (bl a 2001 års Driving rain). Den här gången är retroperspektivet mer oförställt, musikaliskt och i sångtexterna. Gamle Macca har förklarat att han velat återvända till sättet att göra låtar som han odlade i Beatles, men mycket låter snarare som småputtrande bruksmusik typ 70-talets Wings.

Men visst hör man reminiscenser av Beatles, av Oh darling i tunga soulballaden Gratitude, eller av Why don't we do it on the road i avslutande Nod your head, en lite bisarr och dissonant rockare.

I övrigt blandas lättsam singalong-pop med tyngre rockpop, med inslag av sofistikerade blås- och stråkarrangemang modell George Martin.

Sångtexterna blickar tillbaka på hans liv och rötter, men det blir sällan sentimentalt, och Macca ska också ha heder av att han alltjämt värnar den levande popsättningen med gitarrer och riktiga trummor i stället för digitala program.

Pålitlig pop av McCartney

POP. Stenrik, adlad, kanoniserad och numera lika gammal som i Sgt Pepper-låten When I'm 64. Kan dagens McCartney ha något att ge? undrar Ulf Gustavsson.