När regissören startade kassasuccén Pirates of the Carribbean kom inspirationen från en attraktion på Disneyworld. I väntan på att göra en femte del har Gore Verbinski låtit sin fantasi tändas av en gammal seriefigur, tillika amerikansk tv- och radioserie. På svenska hette den Svarta masken, på amerikanska The Lone Ranger.
Greppet från piraterna känns igen. Med en hiskeligt stor budget bjuder filmen på två och en halv timmes nöjesfält där man både låtit sig inspireras av de gamla västernschablonerna och driver med dem. Här finns det mesta av det man brukar förknippa med Hollywoods syn på Vilda Västern.
Filmen startar i en utställning år 1933 där den uråldrige indianen Tonto berättar sin historia om vad som hände 1869 för en liten pojke. Väl tillbaka i tiden möter vi den rättrådige John Reid (Armie Hammer), en idealist som återvänder till sin hemstad vid gränsen efter flera års juridikstudier. Hans tro på rättvisan får sig en ordentlig törn och det är bara tack vare den udda indianen Tonto, en utpräglad pragmatiker och cyniker, som han överlever. Och sätter på sig en mask och blir Rättvisans hemlige riddare
Indianen Tonto är förstås en paradroll för Johnny Depp och det är i mycket hans förtjänst att filmen klarar sig också.
Gore Verbinski har aldrig trott på ”less is more” och han närapå dränker berättelsen i alla fantastiska dataanimeringar, stunts och storslagna bilder. Den lille 11-åringen i mig älskar det och vill springa och köpa en svart mask (eller varför inte en död kråka att ha på huvudet) på studs.
Den något äldre varianten av mig gillar också det mesta men blir lite trött av det hela, ungefär som att ha gått på nöjesfält hela dagen med ett par överaktiva barn.
Okej, jag kan tänka mig en fortsättning ändå på detta äventyr som är riktigt underhållande för det mesta - inte minst för de roliga finurliga detaljernas skull.