På spaning efter ett krig som fallit i glömska
Författaren Peter Englund tycker att det första världskriget har hamnat i skymundan. Därför skrev han boken Stridens skönhet och sorg - Första världskriget i 212 korta kapitel.
Foto: Robert Henriksson
Det handlar om så skilda människor som en australisk kvinna som körde lastbil åt serbiska armén, en tysk skolflicka som växte upp med kriget i öster, en belgisk stridspilot och en rysk sjuksköterska. Lägg till en sydamerikansk äventyrare som slogs som frivillig i turkiska armén, en amerikansk fältkirurg och en ungersk kavallerist. Han tillägnar boken sin släkting Carl Englund som deltog i kriget och stupade i Amiens två månader före krigsslutet.
- Jag trodde att jag skulle spräcka tusensidorsgränsen med den nya boken, men den blev exakt lika lång som Ofredsår, 'bara' 632 sidor. Men då är formatet betydligt mindre, säger Peter Englund.
Vi träffas på hans arbetsplats, skrivarstugan i Rasbotrakten, öster om Uppsala. Han behöver inte precis pendla till jobbet. Det är 75 meter mellan arbetsplatsen och hemmet.
- Det var n bonus när vi flyttade ut hit, en skrivarstuga på tomten.
Det har han nu och där har han suttit av och till under lång tid och skrivit Stridens skönhet och sorg. Stugan som en gång bestått av ett rum och kök är nu ett stort bibliotek. Som sig bör hos en av landets mest kända historiska författare är de flesta titlar som jag hinner med att se militärhistoriska. På spiselkransen och på hyllorna finns en del militära föremål, som en sovjetisk hjälm från Kabul med ett kulhål, en tropikhjälm, en mycket rostig, obrukbar, kpist och några modeller av den kinesiska terrakottaarmén.
- Den där kommer att dö, men jag ville inte lämna den ute i kylan, säger han.
Det syftar dock inte på någon av figurerna, framför allt inte heller på katten. I stället är det hans omhuldade population av pelargoner som nu får komma in i stugvärmen för vintern.
På väggen sitter en karta med namnet Karta über Kampfgelände um Fort Vaux 1916, ett av de många utdragna och blodiga slagen under första världskriget, vilket leder oss över till den nya boken som handlar om det kriget.
Idén till boken kom till honom när han gjorde en reportageresa till Normandie 2004 för att övervara 60-årsminnet av D-dagen 1944, de allierades landstigning under andra världskriget. Där stod många människor på plats för att minnas. Några mil längre bort fanns de mindre monumenten över de stupade i första världskriget på ungefär samma frontavsnitt.
- Där var det knappt några människor alls, och då var det ändå 90-års jubileum för den krigsutbrottet, säger Peter Englund suckande.
Han tycker att kriget, som länge kallades The great war, i anglosaxiska länder håller på att glömmas bort.
- Det är som i den mer eller mindre sanna historien om eleven som räcker upp handen på lektionen och säger: 'vi pratar om andra världskriget här, då måste det alltså ha varit ett första?'.
Peter Englund anser att det första världskriget var det viktigaste som hände under 1900-talet. Det kriget var upprinnelsen till de övriga, andra världskriget blev till exempel i huvudsak en fortsättning.
Vid ett möte känner man igen Englunds lätt humoristiskt docerande framställning från olika tv-program. Hade alla en historielärare som Peter Englund skulle ämnet säkert bli mer populärt. Han berättar fascinerande om kontrafaktiska synpunkter: om allt som kunde ha hänt om inte första världskriget brutit ut: ingen nazism, inget Israel, inget Sovjetunionen, inget kallt krig, inget, ja, listan kan göras lång.
Man kan ju tycka att alla krig är onödiga. Men det första startade verkligen med att alla saker bara gick fel: tronföljaren Franz Ferdinands chaufför körde in på fel gata där av en händelse en fanatisk tonårig serbisk nationalist också ställt sig på fel plats. De noggrant uppgjorda planerna i de inblandade ländernas överkommandon gjorde att mobiliseringarna drogs i gång och inte kunde stoppas.
Men det är inte om de övergripande, stora händelserna Peter Englund skriver i första hand. I stället har han hittat 19 personer som alla deltog på olika sätt. Alla fanns i verkligheten. Inte minst lyfter han fram flera kvinnor, något som brukar komma i skymundan annars. Här finns till exempel skolflickan Elfriede Kuhr som skriver ned sina känslor när hon ser 149:e infanteriregementet lämna hennes hemstad. Eller kavalleristen Pál Klemen som överlever kriget och demobiliserad kommer hem till Budapest.
Hur hittade Peter Englund allt detta material?
- Det finns faktiskt hur mycket som helst bevarat av dagböcker och liknande anteckningar i arkiven. Problemet har främst varit att sovra i materialet, säger Peter Englund.
Däremot finns det långt ifrån så mycket skrivet om första världskriget som om det andra. Där har han fyllt ett tomrum. Han berättar att det fortfarande ska finnas tolv personer som deltog i kriget kvar i livet.
Men nu ska det bli att skönt att lägga det åt sidan. Han har haft två "förlossningar" de senaste veckorna: först boken och sedan fick han sitt fjärde barn, dottern Turid. Han kan tänka sig fler barn, trots att han fyllt femtio.
- Det var samma sak när Poltava kom, då fick jag mitt första barn samma år.
Det är alltså 20 år sedan det genombrottet kom. Det är dock inget jubileum han tänkt på, han säger "ja, just ja," när jag påminner. Däremot har han förstås koll på att det nästa år är 300 år sedan själva slaget utkämpades, det som blev slutet på Sveriges stormaktsdrömmar.
- Boken kom ut på ryska också och mottogs väl där. Kan tänka mig att det blir en hel del uppmärksamhet i Ryssland och Ukraina runt den 8 juli, dagen då slaget stod. För Sveriges del är det svårt att säga hur det blir.
För den då endast 31-årige Peter Englund öppnade boken en mängd dörrar. Ett stort antal böcker, otaliga berömmande recensioner och flera prestigefyllda priser senare kan han se tillbaka på en remarkabel karriär för en person som inte har någon akademisk tradition i släkten.
Han är fortfarande den yngste personen i Svenska Akademien. Han kunde också lägga extra tyngd sina inlägg i debatten när det stormade som värst kring FRA. Där har han till och med varit byråchef.
- Vi måste ha en underrättelsetjänst men inte på det viset politikerna talade om.
Han har en hård arbetsdisciplin ("man måste ligga i om man lever på pennan"). Ändå sitter tredje delen av historien om Erik Dahlberg - som inleddes med Ofredsår och Den oövervinnelige - långt inne. Men han lovar alla som väntar på den att den till slut ska bli klar.
Eller som han sade redan när jag intervjuade honom 1994 i Storvretas bibliotek:
- Det ska i alla fall vara klart innan jag dör.
Så jobbar vi med nyheter