Tänk dig att du kunde resa bakåt i tiden och döda din egen farfar innan din far har blivit till. I så fall har du förhindrat din egen födelse, vilket i sin tur innebär att du aldrig har gjort någon tidsresa och därför heller aldrig har förhindrat din egen födelse.
Låter det komplicerat? Vänta bara. Det blir värre:
Föreställ dig följande: Du åker tillbaka i en tidsmaskin, gör din egen mamma med barn och blir på så sätt din egen pappa. Men varifrån kommer i så fall dina kromosomer?
Eller anta att du bygger en tidsmaskin efter ritningar som du har fått i ett anonymt brev. Du använder tidsmaskinen för att åka tillbaka i tiden och skicka ritningarna i ett anonymt brev till ditt yngre jag. Vem skapade ursprungligen ritningarna?
Fantasier kring tidsresor ställer alla invanda begrepp på huvudet och leder ofta till existentiella bryderier. Det är också därför som de är så populära inslag i science fiction-skildringar.
Under en stor del av litteraturhistorien utgjorde tidsresorna mest pikanta sidoinslag, exempelvis i uråldriga hinduiska skrifter. Riktigt populära blev tidsresetemat först i och med den brittiske science fiction-pionjären H G Wells Tidsmaskinen från 1895.
I boken uppfinner en forskare en tidsmaskin som tar honom ända fram till år 802 701 efter Kristus. Jordklotet befolkas av två människoarter. I toppen regerar de slanka, eleganta och högintelligena "eloanerna". I underjorden bor "morlockerna", en sorts apmänniskor som sköter allt grovarbete.
Klassamhället, såsom det såg ut under industrialismens gryning i Wells samtid, har här inverkat enormt på människans framtida, biologiska utveckling. Intressant är också hans långa perspektiv. I dag betraktas väl den som över huvud taget tror att det finns liv kvar på jorden år 802 701 som en obotlig optimist.
Den som i stället väljer att låta en karaktär resa bakåt i tiden har förstås betydligt lättare att beskriva miljöer och förhållanden. Trots det tycks sådana resor vara ett lite ovanligare och nyare påfund i litteraturen.
Charles Dickens lät sin huvudperson Ebenezer Scrooge resa både framåt och bakåt i En julsaga 1843, men han interagerade inte med omgivningen utan nöjde sig med att observera den. Annat var det i den klassiska 1980-talsfilmen Tillbaka till framtiden där Michael J Fox spelar tonåringen Marty McFly som reser 30 år tillbaka i tiden och till sin fasa upptäcker att hans egen blivande mor håller på att bli kär i honom och att hans egen födelse därigenom hotas.
I avsnittet No time like the past, ur den klassiska tv-serien The Twilight Zone reser en man tillbaka för att försöka varna Hiroshimas invånare om andra världskrigets atombombsangrepp i förväg.
Han försöker också mörda Adolf Hitler 1939.
Av olika tillfälligheter så lyckas han aldrig. När han slutligen försöker förhindra en skolbrand så leder slumpen till att det i stället blir han som råkar starta branden. Då går det upp för honom att även hans tidsresande var en del av den ödesbestämda tidens gång.
De flesta skildringar av tidsresor når också fram till ungefär samma slutsats: man ska inte leka med tiden. Än så länge ska vi förmodligen vara glada för att ingen fysiker har kunnat realisera moderna teorier kring tidsresande.
Vi kan också trösta oss med att det faktiskt finns en form av tidsresor som går att genomföra, eller som den amerikanske författaren och kosmologen Carl Sagan uttryckte det:
"Öppna en bok och du hör röster från andra människor, kanske till och med sådana som har varit döda i tusen år. Att läsa är att göra en tidsresa".