Lars Burmans tjänsterum är kanske det häftigaste i stan. Med flera meter högt i tak, möbler i sengustaviansk stil, flera hundra år gamla böcker i hyllorna som täcker väggarna och en utsikt över staden kan han känna historiens vingslag.
I dag har han lagt upp ett par av de riktigt gamla manuskripten på ett stort tungt bord i mörkt trä. Han pekar på en bild som syns i en av de uppslagna böckerna och jag känner igen den. Den pryder nämligen omslaget till hans egen nyligen utkomna Eloquent students -rethorical practices at the Uppsala student nations 1663-2010, en bok om retorik och vältalighet på studentnationerna. Bilden är målad 1723 av den forne Uppsalastudenten Nils Brelin.
- Den gestaltar en student i kärran på väg upp mot ärans tempel. Vagnen dras av lyckan och slumpen och jagas av avunden. En jobbig väg mot examen med andra ord, säger Lars Burman.
Alla volymerna på bordet handlar på ett eller annat sätt om studentnationerna i Uppsala. Flera av dem är gamla liggare från olika nationer där man bevarat material från disputationer, orationer och talföreningar. Lars Burman är nämligen intresserad av nationernas historia, och av vältalighet och retorik i synnerhet. Praktiker vars roll förändrats under åren.
Vi ska bege oss ut på upptäcktsfärd med start på Carolina Rediviva 1663 då kårobligatoriet infördes och målgång på en studentnation i dag. Men hur såg nationslivet ut innan 1663?
- Det var absolut förbjudet! Jag tror att man var rädd för organiserade studenter. Man ville ha social kontroll och se till att studenterna inte ordnade fester. Men än mer tror jag att man ville ha kontroll över undervisningen.
Dels kan det ha varit en ekonomisk fråga. Professorerna gav nämligen privatlektioner som de tog betalt för, utöver universitetsundervisningen. Om detta ersattes av utbildning vid nationerna skulle intäkterna minska.
Ett annat skäl kan ha varit rädsla för studenter som organiserar och grupperar
sig.
- Sedan vände man helt om och gjorde nationstillhörigheten obligatorisk i stället. Och satte in en inspektor som skulle hålla ordning på verksamheten. Men det ska man komma ihåg, det var hela tiden studenter som hade makten.
Den svenska lösningen blev obligatoriet och en indelning i de geografiska sektionerna, uppdelade i landskap. Tidigare hade grupperingen varit lös och oorganiserad. Studenterna slöt sig helt enkelt ihop med dem som kom från samma bygd, som man gått i skolan med och vars dialekt man kände igen.
På den här tiden var Uppsala universitet fortfarande litet. Man hade ett tusental studenter och bara ett tjugotal professorer. Nationerna kom att bli ett annat rum för utbildning. Lars Burman låter förtjust när han berättar om hur nationerna kompenserade där universitetets utbildning var bristfällig, inte minst när det gällde retorikövningar.
- Här startade en lång historia om en intern utbildningsvärld som kompletterat den akademiska. Trots allt var det ju inte förrän mitten av 1800-talet som seminariet började praktiseras på universitetet.
På nationerna hölls disputationer och orationer, eller tal på nyare svenska. Lars Burman visar en gulnad bok, innehållande en enda lång oration som hölls av en student på Västgöta nation. Han har kunnat belägga att minst 3 000 liknande orationer hölls under den här tiden. Det var ett sätt att visa upp sig själv för att få status men också för att hedra nationen.
Efter att ha fått se spåren av de allra äldsta nationsminnena beger vi oss vidare på vår historiska resa.
Lars Burman är inspektor på Värmlands nation så valet för nästa anhalt faller sig naturligt. Den finaste fyrarummaren i hela stan, tycker han.
Och ja, den stora byggnaden, ritad av Ragnar Östberg som också står bakom Stockholms stadshus, har faktiskt bara fyra riktiga rum. Vi går uppför trappan där den stora värmländska örnen breder ut sina vingar och vidare bort mot biblioteket.
Vårt samtal har nu fört oss framåt i tiden, till 1800-talet. En tid då gamla traditioner började kännas föråldrade och ifrågasättas. Med romantiken fick nya tankar och idéer om individualism utrymme.
- Den gamla retoriken var mycket av en handbok där det fanns ett visst sätt som var rätt. Nu utmanades detta och man ville hitta egna vägar, sin unika röst. I skolorna slutade man förmedla gamla regler kring hur ett tal skulle byggas upp.
Kraven på disputationer och orationer togs bort och i stället skapades talföreningar på många av nationerna. Man satte man upp ett ämne för diskussion, ibland mer formellt där man argumenterade för eller emot, ibland mer fritt.
- Studenterna diskuterade Strindberg, Fröding, kvinnosaksfrågan, dödstraffet, saker som var verkligt heta.
Här på Värmlands nation är Erik Gustaf Geijer det stora historiska namnet. När han kom till Uppsala som ung var han radikal och kritisk till de retoriska traditionerna. I ett brev till sina föräldrar, daterat 1799, skriver han att det hålls disputationer på nationen varje onsdag och lördag och att han finner ceremonierna där man talar latin mycket löjliga. Fyrtio år senare har han själv blivit inspektor och prisar en student för dennes goda latin.
Sista anhalten är Smålands nation. Här kryllar det av folk. Klockan är snart fem och fredagens festligheter har börjat i pub Hyttan.
Vi börjar närma oss nutid och retoriken blir en allt mindre del av nationerna. Lars Burman jämför med USA och Storbritannien där talet har en helt annan status, där man på universiteten och i skolorna tävlar i vältalighet. ^
Men även om vare sig orationer eller disputationer inte längre är en del av nationernas vardag lever många traditionella företeelser kvar. På alla större festligheter hålls det fortfarande tal, även om de inte är lika långa som tidigare.
Nationerna har inte ett lika tydligt utbildande uppdrag, utan har snarare blivit en plats där man umgås och hittar sin egen roll. I en kör, i festverksamheten, i en teatergrupp.
- Jag tror att man fortfarande vill vara en kompletterande miljö till universitetet. Och utan att själva kanske tänka på det så finns en utbildningskomponent i det. Inte på så sätt att man förbereds inför examen som det var för ett par hundra år sedan. Men man lär sig agera med andra människor, ta ansvar.