Ulrika Knutson: På nätet vågar vi kritisera

Grovt språk, sadistiska fantasier och sexualiserade hot. Kända programledare och opinionsbildare gläntade på luckan till det verbala helvetet, men också några vanliga tjejer som rört upp mediedrev på Facebook.

Julia, 21, hade tagit emot 2 800 upprörda mejl om att hon skulle mördas och våldtas för att hon hade haft mage att på H&M:s hemsida ifrågasätta att företaget sålde en tröja med den legendariske rapparen 2Pacs bild. Han dömdes i sin livstid för sexuella övergrepp. Mer än tvåtusen fans tyckte att hon förtjänade döden för sitt inlägg.

Tycker de verkligen så, de unga männen, öga mot öga?

Nej, det gjorde i alla fall inte de killar som blev intervjuade anonymt i programmet. ”Det är ju bara text”, sa en av dem.

Vi i tv-soffan blir sittande med vår häpnad. Handlar det om nya språknormer, nya litterära genrer? Är en hel generation empatistörd? Eller flera generationer? Det är ju knappast samma åldersgrupper som grälar om rap på H&Ms hemsida och skickar grova hotelser till TVs kvinnliga nyhetsankare. Inte heller samma grupper som hyllar 2Pac eller Sverigedemokraterna. Men språkbruket – och kvinnohatet – är detsamma.

Var håller forskarna hus? Just nu råder moralpanik – kanske befogad panik. Ingen ska ju behöva bli kallad för alla dessa saker. Men vilka är det som skriver dem? Hur får man dem att sluta? Blir det bättre om åklagaren rycker ut med åtal för olaga hot? Stackars den åklagare som ska gripa sig an 2 800 anonyma mejl på en gång.

Forskarna borde också titta på hur begreppet ”kränkt” har ändrat karaktär. Några av de intervjuade anonyma killarna uppgav sig djupt kränkta för att Julia, 21, dissat deras rappande idol. Det tvivlar jag inte alls på, men vad får dem att tappa sinnet för proportioner? Var finns självkritiken?

I Obs! i P1 i veckan sändes intressanta inlägg om kränkta studenter. En lektor vid Malmö högskola och en student talade, oberoende av varandra, om att dagens studenter har svårt att ta och ge kritik.

Studenten Jesper Cederstrand efterlyste hårdare och relevantare kritik från lärarna, och lektor Ebba Lisberg-Jensen talade i sitt inlägg om studenternas usla läs- och skriv-förståelse, och hur de allt oftare tog kritik personligt.

Det är en paradox i samtiden. På nätet kan vi frigöra oss från våra kroppar och våra jag, och döda våra medmänniskor med ord.

I köttlivet, i klassrum och seminariesalar, vågar vi inte andas något kritiskt till någon. Och om någon säger Skriv om! till oss, då blir vi kränkta.

Hur blev det på detta viset?